Begreppet ”religion” och Rothstein

Det hann inte gå speciellt lång tid efter mitt förra inlägg, som skrevs som en reaktion på bedrövlig journalistik kring religion och yttrandefrihet av en sportjournalist. Så dyker Bo Rothstein upp med en debattartikel som i många avseenden gör sig skyldig till samma kategorimisstag som sportjournalisten gjort. Tyvärr så märker jag att en professor som Rothstein inte är det minsta intresserad av att ta åt sig av den kritik som mötte hans artikel. Precis på samma sätt som i tidigare fall bemöts kritiken av förlöjliganden och hån.

Många som gjort sig kända som ateister går ut och applåderar Rothsteins artikel. Det som förvånar mig är att ingen av dessa verkar ta kritiken mot vetenskapliga metoden på allvar. Ett så grovt misstag som att använda ett begrepp som ”religion” utan att tvärvetenskapligt, kolla upp med religionsvetare, eller sociologer, hur och om det begreppet är användbart.

Sedan kan jag undra över vilka som Rothstein väljer att gå i svaromål mot. Alla debattinläggen var inte lika geniala som t ex. Joel Halldorfs.

Men jag tycker mig märka en total frånvaro av självkritik i religionskritikernas hörna. En påstådd vetenskaplighet som inte verkar bry sig om att bemöta kritik med vetenskapliga argument. Det är inte förvånande att Rothstein avfärdar alla teologer, eftersom han började med att avfärda alla ”religiösa”, vad nu det begreppet omfattar.

Enligt upplysningsidealen så skall ju den upplysta människan söka sanningen, och inte låta traditioner eller myter stå i vägen för detta. Men det verkar vara av yttersta vikt att begreppet ”religion” får behålla sin roll som inklusivt begrepp för allt som är dåligt med människors tro. Det är praktiskt att peta in allt ont där för att sedan kunna avfärda detta. Att det sedan har skrivits hyllmeter med vetenskapliga böcker om problematiken kring det här begreppet är man inte ens intresserad av. Jag misstänker att Bo Rothstein, Dilsa Demiribag Sten och Christer Sturmark inte läser den typen av litteratur. De har sin egen ”kanon” som är helig för dem. Det finns inte ens en tillstymmelse till att vilja förstå sin meningsmotståndare. Det är bara på ytan som man låtsas intresserad, om ens det.

Det verkar som man är rädd för att ge ”religion” eller ”religiösa” någon form av legitimitet. Dessutom är man livrädd för att hamna i sitt eget fack. För vad vore mer demoraliserande för denna anti-religiösa rörelse än om det visade sig att de själva är ”religiösa”. Men betänk ironin i att Sturmark faktiskt försökt få humanisterna att registreras som ett trossamfund.

Bästa sammanfattningen av Rothsteins argumentation, för det är vad det är, hittade jag som en kort kommentar någonstans på internet. Det finns väldigt många sjuka och många dör på sjukhus, alltså är det farligt för hälsan på ett sjukhus. Detta är korrelationsproblematiken i ett nötskal. Man behöver inte vara professor för att se det.

Huliganer & Poliser

Så hände det igen. Denna gång drabbade huliganer och poliser i bråk med varandra. I efterdyningarna böljar heta känslor. Och det är tydligt att ingen vill ses som ”skurk” i det här sammanhanget. DIFare skyller på polis och AIKare och vice versa.
”våld är den dåraktiges sista utväg”
Som jag ser på det så är det ingen ursäkt att ”den andre” provocerade. Jag har stått i en klack med poliser i ring runtomkring utan att en enda hotfull gest gjorts. Poliser är kanske inte alltid de mest charmiga att ha och göra med. Men det är fortfarande ingen ursäkt för att använda våld. Det som skrämmer är att många som uttalar sig kring det här faktiskt verkar tro på devisen att ”om polis provocerar, får jag slåss”! Om nu polisen påbörjade våldshandlingarna så är det fortfarande en skandal! Det är kanske ennu mer illa att polis och huliganer för in en våldsaspekt på läktarna som inte fanns där under många år.
Och som vanligt så skyndar stockholmsjournalisterna till sina klubbars försvar. Allvarligt talat, är man så förblindad så att man inte kan, eller vågar kritisera det här våldet. Har man kompisar i klackarna kanske? Fortsätt läsa Huliganer & Poliser