Teism & Ateism i fundamentalistisk form

Det har gått ganska lång tid sedan jag började skriva på det här förhållandevis korta inlägget. Men studier och uppsatsskrivande har kommit emellan.

140 tecken är som gjort för missförstånd, egentligen. Samtidigt så älskar jag att detta tvingar mig att fundera och formulera mig så bra som möjligt. Men ibland så sveps man med i generaliseringarnas flodvågor. Jag skrev:
”Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Ateister och fundamentalister sitter i samma båt…” En parafrasering av låten Staten och kapitalet. Anledningen till postningen var att jag just sett ett antal förespråkare för dessa två grupper, ivrigt jagande likasinnade att räkna in till sitt team. Det tog ju inte många sekunder innan jag fick en fråga kring min tweet. Vad har en som inte tror på Gud gemensamt med en som tror på Gud. Är inte de varandras motsatser?!
Först och främst, ingen vill jämföras med IS eller jihadister. Så det här handlar i första hand om två former av -ismer av västerländsk art. Och inte direkt om några personer. Även om dessa två kategorier har sina språkrör. Och det har egentligen inget att göra med någon annan form av fundamentalism än den västerländska formen. Och vi måste kunna ställa saker i proportion till vad de är. Nej jag talar inte om fundamentalister som använder våld och terror för att driva igenom sin sak. Men mer om detta längre ner i texten.

Ordet fundamentalism är ju ett väldigt negativt laddat ord idag, just på grund av att ovan nämnda terrorister fått bli symbolen för fundamentalism. Men så har det inte alltid varit. Den kristna fundamentalismen har sin vagga i 1800 talets protestantism. Den uppstod som en reaktion mot den tidens liberalteologi som uppstått genom nyvunna vetenskapliga rön. Man ville etablera ett antal fundamentala sanningar kring kristen tro som man ansåg liberalteologin hotade. Bl.a. så gav man sig på evolutionen. Man menade, som även många fundamentalistiska kristna än idag menar, att vi kommer från Adam och Eva, och inte från aporna.
Det negativa med fundamentalism ser jag i ett antal metafysiska antaganden om världen. Man skulle kunna säga att de använder samma verktyg i hur de beskriver världen och hur de anser att den fungerar.
En teist och ateist som delar en bokstavlig, icke-meteforisk, kategorisk tolkning av religion kan, menar jag anses vara samma form av fundamentalism.
I grunden skulle jag vilja påstå att båda dessa är effekter av en modernistisk världsbild.
Båda -ismerna ser ett uppsving i en postmodern tid där ”rätt och fel” antas vara var mans personliga smak och val. Och detta ironiskt nog trots att de är reaktioner mot just detta.

För en fundamentalist finns det i allra högsta grad rätt och fel. Och grunden för dessa uppfattningar hämtar man från sin egen tradition, och form av tolkning av världen. För den kristna fundamentalisten så menar man att allt som behövs är Bibeln. Och för den ateistiska fundamentalisten är ”scientismen” motsvarigheten. Både den kristna fundamentalisten och ateisten menar sig läsa t ex. Skapelseberättelsen och förstå den som om det är så författaren menade det. Ordagrant. För ateisten blir det då vetenskapliga rön som ställs mot en bokstavligt tolkad berättelse. Och resultatet blir att denne avfärdar hela bibeln som sagor. För det kristna fundamentalisten så innebär detta att man förkastar vetenskapliga rön, eller menar sig sitta på andra fakta, så att berättelsen kan bekräftas som sann. Ingen av de två vill läsa berättelsen metaforiskt.

De sk. Nya ateisterna drivs av en ”missionsiver” att ”omvända” troende till deras syn på världen. Detta tar sig smått komiska uttryck, som påkostade annonskampanjer som talar om att ”Gud nog inte finns”. Det agnostiska tilläget ”nog” tillkom på inrådan av PR byrån som hjälpte till att utforma kampanjen.
Ett annat exempel på fundamentalism är kategoriseringen. Kristna var inte ens i den tidigaste formen, en enhetlig grupp. Men för den fundamentaliska ateisten är all religion samma sak. Man vill inte tillskriva sin meningsmotståndare rätten att få beskriva sin egen syn på världen. Man menar sig veta bättre vad den religiösa tror, än den troende själv. Detta är samma som t ex. När den kristna fundamentalisten menar sig veta hur tomt och meningslöst liv den icke-troende har. Man tillskriver ”dom andra” egenskaper och man korrelerar mellan godtyckligt uppfattade händelser och beteenden för att bekräfta sin egen syn på världen och på ”dom andra”.
Man kategoriserar andra utanför sin egen definierade grupp, ofta som sämre vetande, eller oupplyst. Sanningarna är självklara för den som är smart nog att se dem, eller för den som fått ”anden”.
I min mening så är detta ett utslag av elitism som har en tendens att frodas i många typer av mänskliga grupperingar, speciellt om man också menar sig sitta på någon form av total, eller omfattande sanning. Jag menar att det alltså inte bara är isolerat till ateisten och teisten, utan detta kan frodas runt fikabordet på en arbetsplats.
En annan fundamentalistisk tendens hos teister och ateister är att försöka omfatta andra i sin grupp, vare sig de vill, eller ens är medvetna om det. Och om det handlar om populära, förebilder. Så renodlar man deras teistiska eller ateistiska sida för att göra denna förebild, till sin.
Exempel på historiska personer som teister gärna vill använda är Martin Luther King, Gandhi, Moder Teresa, Bonhoeffer. Inget fel i det. De nämnda personerna är kända, övertygade troende. Men vad man gör är att man gör om t ex. Bonhoeffer till en konservativ kristen. Dvs. man blundar för liberala drag och förstärker konservativa drag. Men vi ser också hur troende tvättas från sin religion för att passa en ateistisk värld. Martin Luther King jr. beskrivs ofta som en medborgarrättskämpe, som slogs för de svartas rättigheter. Men man låter bli att beröra de faktum att han var en baptist pastor som trodde på Gud. För hur skulle en god person kunna vara troende, om all religion är roten till allt ont i världen.

Ateismen omfattar egentligen ingen homogen grupp människor. Har väl aldrig gjort. Men det har skett en samling kring vissa av vår tids pop-ateister. Eller ”nya ateister” som de ibland kallas.
Ateister som Bertrand Russel som tillhörde sin tids intellektuella, hade en ganska god insikt i vad kristen tro innebar. Till skillnad från många dagens ateister. Det finns också en stor grupp tysta, eller osynliga ateister. Dessa menar att insikten att gud inte finns skapar ett ointresse kring religion så länge som det inte påverkar det sekulära samhället i en negativ riktning.
Ateismen idag är en ”poppis” åsikt bland människor som anser sig upplysta och kloka (vilket ju alla vill vara). Och den fåra av ateism som jag anser dela fundamentalisternas världsbild är just den.
Villigheten att sätta sig in i ”motståndarnas” åsikter är små eller obefintliga. Många ateister drivs av emotionella skäl snarare än faktisk kunskap om ”religion” vilket är väldigt tydligt när man läser förespråkare som Richard Dawkins.