Fotboll, hockey, nationalstaten och postmoderniteten

Tobias Hysén har tackat nej till spel i landslaget. Inte vilket landslag som helst, utan fotbollslandslaget. Att spelare tackat nej i hockeyn vet vi ju. Men det har hävdats att det beror på alla dessa ointressanta matcher som spelas innan VM. Och dessutom så spelar man hockey för ofta! Jo så sägs det. Men skadad av mina studier så kan jag inte låta bli att lägga märke till en tendens. Kanske t o m en trend. I de flesta sporter så är det klubblagsmatcherna som lockar. De flesta jag känner som är genuint sportintresserade, är också inbitna supportrar till lag x, y och z. Visst tittas det när stjärnorna anländer, eller när det verkligen gäller något. Då är ju dessutom nästan uteslutande allt klubblagsspel satt på paus. Dvs. Det finns ingen konkurrens. Men vad är det som kan tänkas ligga i botten? Varför har det blivit så att spelare inte känner sådan stolthet att de offrar hem och familj för att få spela en obetydlig match i landslaget. För jag tror att fotbollen har sett början på något vi får vänja oss vid. Detta är helt spekulativt, och har sin grund i det mönster som jag tycker mig se i världen idag. Mitt teologiska nät är inte så litet att det bara täcker tros frågor, eller snarare. Teologin omspänner alla livets områden. Det är bara den moderna människan som svalt myten om det privatreligiösa som inte förstått detta. Nåväl, så här tänker jag mig; Nationalstatens födelse sammanfaller med upplysning och modernitet. De som satt vid makten såväl ideologiskt som vapenmässigt. Flyttade i samband med moderniteten människors lojalitet från Gud till nationalstaten. Om människor varit villiga att gå i martyrium för Gud så ville makten nu att de skulle dö och döda för nationalstaten. För detta syfte så har vi ett antal ideologier som både till idé och till rit omger sig med religiösa förtecken, som t ex. politiska kampsånger istället för psalmer. Ideologiska manifest istället för bibeln. Religion fick bara finnas kvar som en privatsak. Allt annat har ända in i våra dagar ansetts som fult och ”hädiskt” mot nationens intressen. Det nya prästerskapet i form av politiker, etc. etc. Så gör vi ett hopp fram till vår tid. Nationalstaterna är på tillbakagång. Det har blivit tydligt att nationalismen har lett till några av våra värsta krig genom historien. Och i deras skugga har formats nationsalianser, så som EU eller USA. Nu styrs nationer, eller stater centralt för att motverka krig och elände. Men en effekt av detta, kopplat till det nya informationssamhället så suddas också nationernas identiteter ut mer och mer. Kanske är det därför som nationalistiska partier i hela Europa nu frodas. Det kanske är dödsryckningarna från den gamla tidens osunda nationalism vi ser. Våra patriotiska känslor sträcker sig inte längre i samma utsträckning ut till alla hörn av vårt eget land. Den har ersatts av lokalpatriotismen! Och här har vi kärnan i mitt något långa resonemang. Där vi föds, lever och verkar är där vi har våra sympatier. Jag vill inte säga att vi ännu har kommit dithän att vi inte gillar nationer alls. Och jag tror kanske inte att det kommer att ske någonsin. Men Kanske kommer en tid när nationsgränser bara är rent politiska gränser, medan byggden, staden är det som kommer att ligga gemene man närmast.