Centralisering eller Decentralisering

Jag blir mer och mer övertygad om att sv. kyrkan och för den delen även de andra kristna trossamfunden bör sträva mot decentralisering och släppa statliga ansvarsbitar. Och jag vet att detta är en het potatis eftersom detta är en del i en helt annan debatt och det är inte den jag är intresserad av här. Men släpp t ex vigselrätten och låt staten sköta den världsliga kontraktsskrivningen mellan de som gifter sig. Sedan kan kyrkan, oavsett samfund, hålla i förbundsakten mellan desamma.
Staten går mot ett allt större sekulariserande, som i förlängningen kommer att innebära en konflikt med kyrkan, ja vi har redan dessa konflikter i lite här och där. Och frågan är också om kyrkan skall sköta sina ”affärer” som staten gör, eller för att driva frågan till sin spets. Som världen gör.

Låt mig göra en jämförelse i marknadsekonomiska termer s a s: Jag kommer ihåg när Televerket blev Telia. Det var en tumultartad period när Telias ”support” inte riktigt hade hängt med och t.ex. Kunde ”snäsa av” sina kunder, som man kunnat göra tidigare utan större effekt, när det bara fanns ett televerk. Och snart kom termen ”felia” att användas i folkmun. Men numera verkar inga större monopolfasoner finnas kvar hos Telia. (som jag kommit i kontakt med i alla fall). De har anpassat sig och spelar idag enligt marknadens lagar. Ett otrevligt bemötande hos supporten kan betyda en förlorad kund.

Sv. Kyrkan har dock kvar en stor dos ”monopol” i sig. Och vägen man tar är mot en allt större centralisering, med bl a allt större pastorat. Det vi behöver är en kyrka som är anpassad till sin specifika situation. Behoven för landsortskyrkan är helt andra än de i den lilla staden, eller de i den stora staden. Jag är i o f s medveten om att det ofta är ekonomiska skäl som driver förändringar, som sammanslagningar av församlingar.
Rädslan för att tappa medlemmar för att gemene man inte ”tvingas” till kyrkan p.g.a. dop, vigsel eller begravning är ett typiskt ”monopol tänkande”.

Kyrkan måste vara relevant på ett annat sätt än att kunderna tvingas in i butiken s a s. Jag ser framför mig bilden av ”inkastare” som brukar finnas utanför nattklubbarna på semesterorterna.
Inom Sv. Kyrkan så rynkar en del på näsan åt frikyrkornas upplevelsebaserade uttryckssätt. Samtidigt som man missar att det är exakt samma sak idag i de egna leden. Vi lockar med upplevelsebaserade aktiviteter och hoppas att en ”förbipasserande” familj i samband med dop skall få en positiv upplevelse av kyrkan och därmed stanna kvar, eller komma tillbaka. Det är egentligen inget fel i att snappa upp en förbipasserande kund, men jag tror inte på det som den primära formen.

Det är också intressant att se hur frikyrkorna nu går åt samma håll. Man slår ihop flera olika traditioner till en gemensam framtid. Frågan är hur detta samarbete skall fungera, och vem som kommer sätta agendan för alla församlingar i denna gemensamhet.

Jag tror det finns enhet i bejakande av olikheter, ett bejakande av olika förutsättningar, som inte tvingar in alla i ett och samma hus. Den kristna nationen är inte en nation som Sverige eller Norge. Den kristna nationen är ett kungadöme, och en stad där många olika människor får plats. Där man inte är jude eller grek, man eller kvinna. Det finns en inklusivism som flyttar sina gränser för att omfatta så många som möjligt, och det finns en inklusivism som är som en stad med öppna dörrar, där var och en som vill vara med får komma in. Sv. Kyrkan blir mer och mer ett rum utan tak och utan trösklar, med ett litet litet rum för alla som inte tycker som den stora majoriteten. En liten cell där vi stänger in de som inte är politisk korrekta. Så länge som kyrkan inte har någon form av profil, eller tydlighet i budskapet, så kommer folk att inte se, eller uppfatta vad kyrkan är för alternativ.

 

Religion

Det blir mer och mer tydligt hur begreppet ”religion” som samlingsbegrepp för människor som tror på något, är en meningslös och t o m farlig beteckning. Självutnämnda ”upplysare” som tar på sig uppgiften att försöka ”omvända” de bedrövliga stackare som inte insett att Marx hade rätt. Religion är inte bara ett opium för folket, det är rena rama självmordet. Dessa vise män hävdar att världen skulle vara fri från ondska om tron på en högre makt inte fått ställa till det. Missionen bedrives på olika sätt, som t ex genom förlöjligande skämt som sprids via internet. Eller så bäddas budskapet in i en film eller en tv serie, som t ex family guy där kristen tro vid ett flertal tillfällen förlöjligats. Ändamålet helgar medlen, och i den heliga demokratins, och individens allsmäktiga frihet så kan ingen stoppa dessa upplysningens tjänare.
Det som sker är att alla människor som kan betecknas som troende, genom alla tider. Buntas ihop till en formlös massa. Denna grupp får sedan stå till svars för alla ovetenskapliga, okunniga, elaka, ondskefulla dåd som någonsin har begåtts. Ett gemensamt drag är också att ingen av dessa får lägga fram argument som kan vederlägga detta. Nej, det finns inga argument som kan vederlägga sanningen dvs. Deras sanning. Om det låter som fanatism, så kanske det beror på att det är fanatism. Men det skulle dessa ”vise män” aldrig tillstå..

Vad som är viktigt att förstå, är att inte ens inom respektive religion råder koncensus kring hur tron på Gud skall gestalta sig i den enskildes liv, eller i grupp. Bland kristna finns liberala, konservativa, fundamentalister, karismatiker, kreationister, teistiska evolutionister, etc, etc… Dessa begrepp går ihop med varandra och det finns en fler varianter än de som jag tog upp här. Ibland är skillnaderna bara betoningar på olika läror eller sätt att leva. Det finns de som tror på skapelseberättelserna i moseboken bokstavligt, och det finns de som tror på den som en skapelsemyt. Det finns de som tror på att jorden är ca 8000 år, och det finns de som tror att jorden är så gammal som vetenskapen hävdar idag. Detta är inget nytt. Olika uppfattningar i tron har existerat ända sedan kyrkans födelse.

Om nu agnostikern och ateisten slår sig för bröstet och tror att den grupp de ”tror” på är en homogen grupp så bör man nog tänka till en gång till. Det ligger i den vetenskapliga naturen att ha ”fritt tänkande” och att uppmuntra den undersökande människan. Den religionsbefriade vetenskapliga världen uppfann atombomben, gasade, eller på annat sätt hade ihjäl de som trodde på Gud och inte staten och dess ledare. Men ingen som lever idag vill behöva ta ansvar för dessa nationer eller individer bara för att de råkade ha en ateistisk syn på världen.

Om vi inte förstår att ondska är en del av den mänskliga naturen så tror jag att det är den värsta av alla sagor som man kan tro på. Varje försök till att bygga ett samhälle där ondska är utrotat för att man tagit bort oönskade ideologier och religioner är i grund och botten samma som man beskyller de man censurerar.

Religion är inte roten till allt ont, men den kan utnyttjas till ont av människor som vill ont. Likaväl som scientism, ateism eller vilken annan ”ism” som helst.

Den växande kyrkan.

Hittade en intervju med Carl-Erik Sahlberg på en finsk kyrklig sida. Självklart på svenska… Där räknar han upp de punkter som han anser ligger bakom en växande kyrka. Punkterna är så pass bra så de är väl värda att upprepa.
1. Den kyrka växer som är öppen för alla (som vill!) den är inte öppen för allt, men alla! märk skillnaden…
2. Den kyrka som bryr sig om de i nöd växer
3. Den kyrka växer som har en kärleksfull gemenskap
4. Den kyrka som sätter Jesus i centrum växer. Vara tydlig, tänk på punkt 1.
5. Den kyrka som lever i renhet växer.
6. Den kyrka som vågar lida, det finns ett lidande kopplat till det kristna livet.
7. Den kyrka växer som söker Gud i bön
8. Den kyrka växer som är beroende av lekmän, var och en är ett vittne
9. Den kyrka växer som är beroende av Den Helige Ande, öppenhet för Guds övernaturliga ingripande.

Inget att säga..

Ofta kan jag känna att jag inget har att säga själv. Allt bra har redan sagts av andra. Men kanske vill Gud att jag skall vara hans språkrör för människor som inte hört det jag har hört. Får bara hoppas att orden kommer ut på rätt sätt så att det blir till välsignelse. En av de teologer som jag tycker säger mycket bra saker är Stanley Hauerwas. Idag anses han vara ”den” teologen som sätter mycket av agendan för modern teologi. När jag lärde känna Stanley så läste jag för Arne Rasmusson på Göteborgs Universitet på nittiotalet. Då var namn som Yoder och Hauerwas ganska okända. Nu är Stanley ett hushållsnamn s a s. Så om det dyker upp länkningar till Hauerwas, Yoder eller Rasmusson så är det den enkla anledningen.
Det innebär inte att jag sväljer allt de säger med hull och hår. Det går alltid att problematisera, men det lämnar jag åt läsare och lyssnare.

Obunden, myten om det neutrala och objektiva

När jag loggade in på Facebook idag så möttes jag av den sedvanliga reklamen i kanten. Facebook har ju förstått någonstans att jag är inne på livsåskådningsbitarna. Och nu fick jag en inbjudan till protus camp. Som beskriver sig själva så här: ”Protus är en religiöst och ideologiskt obunden ideell förening som anordnar livskunskapsläger för ungdomar.” När jag läser igenom deras hemsida så tar det inte lång tid innan jag förstår att detta är den ateistiska versionen av konfirmation. Det är med andra ord allt annat än obundet. Jo det är klart, det är inte bundet till kristna eller andra ”troende”. Det är inte inte bundet av dogmer och förtryck enligt en ateistisk livssyn. Deras hemsida berättat om ungdomar som får lära sig att bli sådär härligt fria från förtryck av tanken. För där får de lära sig att tänka själva, komma till egna slutsatser. De får lära sig med andra ord om upplysningsidealets objektivitet. Det är i mina ögon rent bedrägligt att kalla sig politiskt och religiöst oberoende, finns det överhuvudtaget något som är opolitiskt, eller oreligiöst? Om man med begreppen menar, som jag inledningsvis skrev, fri från kristna och etablerade partier, så kanske det kan stämma. Vad man när är den gamla myten från upplysningens dagar att människan kan ställa sig utanför och neutralt granska sin omvärld. Man tror sig kunna inta en objektiv position i världen och på så sätt kunna komma fram till ovedersägliga fakta.Det ironiska med de här ateistiska konfirmationerna är att de i nästan alla avseenden hämtar sin förebild i den moderna varianten av kristen konfirmation. De har t o m ett halsband med en symbol som deltagarna kan hänga runt halsen. Undrar om den symbolen kommer att förbjudas av brittiska regeringen av arbetande inom vård och liknande?

Protus sekulära läger och konfirmation är med andra ord en ordnad passage rit, och fungerar som en sekulär variant för att slussa in barn till vuxen ålder. Frågan är vilka verktyg som de ges. Vilka är de som åker till ett sådant läger? Är det ateisters barn? Då kan man ju undra över kritiken mot kristna som påverkar sina barn till tro. För vad är skillnaden? Den sekulära upplysta människan vill gärna göra gällande att vi utvecklats bortom religion, men lyckas inte ta steget att avveckla ceremonier och andra religiösa uttryck.

Heresi som definition

Har ni tänkt på att det ibland är lättare att definiera vad man inte tror på. Snarare än vad man tror på. Den apofatiska teologin, även kallad den negativa teologin, trycker på att vi inte kan omfatta Gud i positiva termer. Vi kan bara tala om vad Gud inte är.
Den apofatiska teologin är hårt knuten till de mystika strömningarna i den kristna traditionen. Mäster Eckhart, t ex…….
Det är kanske därför inte heller konstigt att den kristna kyrkan har i många stycken, definierat sig i relation till heretiska tankar och rörelser. För som jag nämnde inledningsvis så är det ofta lättare att se när något inte stämmer i våran tro.
Vi har en tendens att med våra ”upplysta” sinnen dömma vår historia. Vi ser gärna ner på tendenser och människor som drivit läror och doktriner, speciellt de som inte uppfattas politiskt korrekta av vår samtid. Ja själva orden lära och doktrin är i våra dagar behäftade med negativitet. Vi har fått lära oss från upplysningens dagar att vi brutit med traditioner, läror och doktriner som bundit och förslavat oss tidigare i historien. Vi har gått från den ”mörka” medeltiden till den ”ljusa” nutiden.
Och i samma veva som vi gör detta, så definerar vi återigen en ”heresi”. Vi gör med andra ord samma sak som de vi sätter oss till doms över.
Vi säger: ”sån är inte jag! Det tror inte jag på…”. Precis samma som när Paulus vänder sig mot omskärelsen i den tidiga kyrkan. Eller samma som när Ireneus vände sig mot de gnostiska strömningarna.
Som kristna uppmanas vi att inte döma vår nästa. Och därför är det viktigt att denna definieringsprocess inte får bli ett fördömmande. Och kanske måste vi i större utsträckning betona det positiva. Dvs. Vad vi är i relation till det vi vill skilja oss från. För när vi dömer vår historia så dömer vi oss själva. För vi är inte mer perfekta, eller utvecklade än våra föregångare. Och vi kommer göra samma misstag, om än i annan form. Som de gjorde.
Vi har alla syndat och….
Vi behöver hitta tillbaka till de positivia delarna i vår historia.

Vad är en ”humanist”

Det finns ett förbund som heter ”humanisterna” och de har mycket strategiskt lagt rabarber på begreppet ”humanist” i sitt namn. Men vad är en humanist? Ja kollar man på wiki så får man fyra förslag. Och ett av dom är en som studerar humaniora. Dvs. vetenskaper som filosofi, historia, språk, litteraturvetenskap, etc.
En annan punkt är humanismen. Vilket är en idéströmning som bygger på den enskilda människans värde. Den är också hårt knuten till bildning. Förbundet som kidnappat begreppet ”humanism” är som jag uppfattar det i mångt och mycket en ”mot” och en ”för” rörelse. Humanisterna som förening är ”för” de värderingar som humanismen står för. Dvs. Den enskilda människans värde. Men de är av flera skäl, mer kända för sin ”motrörelse” mot alla former av religion och tro. Av rent praktiska skäl kommer jag inte djupdyka i alla aspekter av humanism. Men jag kan konstatera att humanism inte per definition behöver vara ateistisk. Och dessutom så vilar, som jag ser det, humanismens grund på mycket av de värderingar som infördes av de kristna i samhället. Det finns många kristna som bekänner sig som humanister, inte helt oväntat. Detta förbund som vill lägga beslag på begreppet, är inte en representant för humanism. De är representanter för sin helt egna agenda. De vill främja sina egna mål. Så när du skriver om humanism och/eller humanisterna så var noga med vad du skriver om.

Vilka verktyg gäller.

Hej kristen, har du funderat över varför du funderar över det du gör, s a s.

Alltså så här. Varför brottas du med en viss typ av frågeställningar, och inte en annan. Och vilka verktyg använder du när du försöker lösa dina problem? Vad jag är ute efter är det faktum att det i mångt och mycket är så att andra människor, andra grupper. Sätter agendan för vad som rör sig i ditt och mitt huvud. Inte allt, men en hel del. Detta kan för vissa låta som en sk. ”truism”. Dvs. en självklarhet. Men ändå så låter vi det ske.
Vi har politiker, massmedia och en drös lobbygrupper som alla slåss om utrymme. De babblar och bråkar och påverkar varandra och i slutändan dig och din tankevärld.
Låt mig ta ett exempel. Hade du tills för nyligen överhuvudtaget funderat över ett könsneutralt pronomen http://sv.wikipedia.org/wiki/Könsneutrala_pronomen
Dom flesta av oss hade nog inte funderat över det. Och när frågan kommer på den berömda tapeten så är det ingen som har några väl genomtänkta argument för eller emot. Det har bara de som vill införa ordet ”hen” i svenskan, de som för agendan. (Hen som förövrigt i äldre svenska är ett ord för brynsten). Nu är det inte den specifika frågan som jag är intresserad av.
Det jag tänker är att vi kristna låter vår agenda, dvs. Vad vi tänker och talar om bestämmas från andra håll än vad man själv kanske är fullt medveten om. Fortsätt läsa Vilka verktyg gäller.

Det finns ingen väntan…

Det slog mig när jag satt och såg en arg bilförare i en bilkö, vilket mycket väl skulle kunnat vara jag. Att det är inte ett tillfälle för ilska. Det är ett tillfälle för bön. Så ett råd till mig själv, och kanske till dig broder & syster som har samma tendens. Ta tillfället i akt och be. Du har en stund för dig själv i bilen. Och istället för att skrika på dina medtrafikanter så kan du skrika till Gud, tala med Jesus. Be för dina medtrafikanter.

PS: Bilden är från Mad Max, lite sådär med tanke på hur arg en bilförare kan bli 😉