Vem äger Bonhoeffer

Jag har, precis som många andra med mig, läst och uppskattat Bonhoeffers böcker. Det är primärt böckerna ”Efterföljelse” och ”Liv i gemenskap” som dyker upp hos bokhandlarna när man gör en sökning på nätet. Jag har även som föresats att läsa Sanctorum Communio inom kort.
Bonhoeffer är en viktig person för hela kristenheten, eftersom han, precis som Martin Luther King och moder Theresa är mer än människa. Dessa människor fungerar som symboler för det goda. De är ingenting annat än vår tids helgon. För många av oss personifierar de vad det innebär att vara en god kristen. De bevisar att det är möjligt att närma sig bergspredikan, att vara den som Jesus predikade om. Att det är möjligt att vara kristuslik.
När jag ville sätta mig in i vem Bonhoeffer var snubblade jag över Metaxas biografi. Den rullade som talbok i somras. Redan när jag lyssnade på boken insåg jag att Metaxas tecknade en bild som verkade lite väl amerikansk, evangelisk. Detta var dock inget som störde då. Men så trillade jag in på en artikel på Seglora. Där en i triumviratet: Irwing tror jag han heter. Ondgjorde sig över det faktum att Metaxas lade vantarna på Bonhoeffer. Jag har sedan dess sett flera exempel på diskussioner mellan sk. liberala och konservativa, evangelikala om vem som har ”rätten” till Bonhoeffer. Det man strider om är vem som kan använda dessa helgon som galjonsfigurer för sin egen agenda. Och man diskuterar i vilken kyrka som Bonhoeffer skulle ansluta sig till.
Efter att ha funderat kring det här så resonerar jag så här. Om liberala kan lära sig något av Bonhoeffer som leder dem närmare Kristus, som formar dem än mer som honom. Om konservativa läser och lär sig detsamma. Då vore det en framgång för Guds rike. Men om han, Martin Luther King eller moder Theresa bara blir slagträd i en politiskt kyrklig maktkamp så är ingenting vunnet.
Om vi läser in våra egna agendor där vi egentligen borde utmanas och lockas närmare Gud, istället stretar emot för att få våra egna tankebyggnader på plats, så är dessa figurer inte mycket värda. Deras värde ligger i att de, precis som Jesus gjorde i bergspredikan, utmanar oss att bli människor för Guds rike. Människor som utan att kompromissa både är andligt grundade och socialt engagerade. Ingen av de tre jag nämner här var okunniga teologiskt, eller dåligt överlåtna till Guds vilja. Problemet är när man tar bort delar av det som utgjorde de här personligheterna, såväl liberala åsikter som konservativa. Då är det inte längre samma person. Så för min egen del så kommer jag att fortsätta, så,långt jag klara av det. Läsa och låta mig utmanas både till tanke och handling.

Skolan & Kyrkan

Så närmar vi oss en av de där högtiderna som har sin grund i vårt kristna arv. Men vi ska helst inte tala högt om detta. Bättre att säga att det är rester av Sol Invictus blandat med andra hedniska riter. Men kristet går inte. Och hur skall vi ha det? Skall våra unga få gå till kyrkan på skoltid och riskera bli indoktrinerade mot sin vilja. För det är på modet bland äldre barn och ungdomar att bekänna sig som ateist. Så det är stor risk att en majoritet känner sig tvingade. Och tvinga är det sista som jag som kristen vill göra. Det kanske du inte trodde men det är en grundbult i kristen tro, den fria viljan (med undantag kanske för vissa former av Kalvinism). Så hur skall vi ha det. Ja problemet ligger inte riktigt hos oss kristna. Detta är den sekulära statens ställningstagande. Men om jag öppnar upp mitt hem för gäster, så gör jag fint och är så god värd jag bara kan. Men jag förväntar mig att du som gäst accepterar mitt hem så som det är. Om du inte trivs så finns alternativet att inte komma tillbaka. Eller helt enkelt gå när du känner för det. Självklart vill jag som kristen, och vi som utgör kyrkan, påverka dig! Vi vill att du skall få ta del av det goda som vi har. De flesta människor gör så, oavsett om det gäller personlig övertygelse eller hur god den där osten är som jag vill att du ska smaka. Jag vill önska dig allt det goda jag fått, och det gör jag genom att välsigna dig. Det är också en grundläggande del av den kristna tron; kärleken! Jag som kristen har två bud: ”älska gud och älska min nästa som mig själv”. Det är inte alltid så lätt, men det är vad jag strävar efter, att älska dig, medmänniska. Som mig själv. Men ok! Vi får inte utföra religiösa handlingar som är kopplade till rösten ”bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse.” Ok. Så här är det. Vi tror ock på den helige ande… Så vi vill att ni kommer ändå, för i kärlek hoppas vi att ni skall se vad vi har i kyrkan. För snart kommer den sekulära staten att inse att ikoner, ljus och själva kyrkorummet är en farlig plats att vara. Då kommer vi inte att kunna ses där överhuvudtaget på skoltid. Dessutom så finns vi där efter skoltiden. redo att be, välsigna, predika och använda annan form av förkunnelse. Helt enkelt för vi älskar er.

Kyrkan & välfärden

Det ser ut att blåsa upp till diskussion kring kyrkans roll i välfärden. På Newsmill skriver Göran Greider oroligt om kyrkan som en entreprenör som tar över välfärdsstatens uppgifter. Greider ser t ex. framför sig polariseringar med pensionärer som sitter på konfessionella ålderdomshem utifrån sin religiösa övertygelse. På tidningen Dagens hemsida rapporteras om detta med respons från, inte helt oväntat, den politiska motståndaren Stefan Attefall. Han menar tvärtom att det är positivt med att religiösa aktörer som får ta del av offentliga medel.

När jag funderar kring detta så ser jag att kristi kropp behöver ett förvandlat folk före det behöver en samhällsreligiös roll. Jag tror att både Greider och Attefall är, om ni ursäktar uttrycket, offer för samma politiska grundtanke. Återigen så tänker sig dessa män att kyrkan är en samhällsfunktion som antingen konkurrerar eller kompletterar det befintliga utbudet av välfärd. Det blir i grund och botten inte en diskussion om att hjälpa de sjuka och utsatta, utan hur detta skall ske, utifrån vilka premisser. I Greiders fall så blir det påtagligt hur han ser utifrån det socialistiskt ideologiska perspektivet. Och det perspektivet verkar inte gilla ”konkurrens” när det gäller vård, omsorg och välfärd i synnerhet. Lite elakt så får jag intrycket att socialismen inte vill dela på berömmet om och när det kommer.
Men i denna reflektion så är jag inte intresserad av att argumentera mot vare sig den ena eller den andra politiska åsikten. För vad som behövs är en kristen kraft som kommer underifrån, en kraft som inte är intresserad av beröm, inte bryr sig om vinster i monetära termer. En kraft som inte är intresserad av att vinna nästa politiska val. Människor som brinner för de utslagna, sjuka och fattiga. En kraft som får människor att ta hand om människor oavsett om de är muslimer, ateister och kristna.
Vi har idag svårt att tänka utanför de monetära termerna. Men i synnerhet vi kristna måste försöka komma från detta.

Det handlar inte om att tjäna på varandra. Det handlar om att tjäna varandra!

Hur tänker jag rent politiskt då? Politiker får inte hindra kristi kropp från att utföra sin uppgift i världen. Och jag ser två faror med de båda alternativen. Hos Greider ser jag en framtid där kristna inte får utföra uppgifter som är statens. Attefall’s alternativ är ett samhälle som bygger på kristna alternativt allmänreligiösa principer. Där ingen tar ansvar om det inte finns pengar och vinst med i bilden. Där man bekänner sig som troende utan att vilja bära det ansvar. Jag kommer att rösta vid nästa val, men jag kommer inte att vänta på att politiker gör sitt för att ta hand om de utslagna, fattiga och sjuka. Det lilla jag kan bidra med.

Centralisering eller Decentralisering

Jag blir mer och mer övertygad om att sv. kyrkan och för den delen även de andra kristna trossamfunden bör sträva mot decentralisering och släppa statliga ansvarsbitar. Och jag vet att detta är en het potatis eftersom detta är en del i en helt annan debatt och det är inte den jag är intresserad av här. Men släpp t ex vigselrätten och låt staten sköta den världsliga kontraktsskrivningen mellan de som gifter sig. Sedan kan kyrkan, oavsett samfund, hålla i förbundsakten mellan desamma.
Staten går mot ett allt större sekulariserande, som i förlängningen kommer att innebära en konflikt med kyrkan, ja vi har redan dessa konflikter i lite här och där. Och frågan är också om kyrkan skall sköta sina ”affärer” som staten gör, eller för att driva frågan till sin spets. Som världen gör.

Låt mig göra en jämförelse i marknadsekonomiska termer s a s: Jag kommer ihåg när Televerket blev Telia. Det var en tumultartad period när Telias ”support” inte riktigt hade hängt med och t.ex. Kunde ”snäsa av” sina kunder, som man kunnat göra tidigare utan större effekt, när det bara fanns ett televerk. Och snart kom termen ”felia” att användas i folkmun. Men numera verkar inga större monopolfasoner finnas kvar hos Telia. (som jag kommit i kontakt med i alla fall). De har anpassat sig och spelar idag enligt marknadens lagar. Ett otrevligt bemötande hos supporten kan betyda en förlorad kund.

Sv. Kyrkan har dock kvar en stor dos ”monopol” i sig. Och vägen man tar är mot en allt större centralisering, med bl a allt större pastorat. Det vi behöver är en kyrka som är anpassad till sin specifika situation. Behoven för landsortskyrkan är helt andra än de i den lilla staden, eller de i den stora staden. Jag är i o f s medveten om att det ofta är ekonomiska skäl som driver förändringar, som sammanslagningar av församlingar.
Rädslan för att tappa medlemmar för att gemene man inte ”tvingas” till kyrkan p.g.a. dop, vigsel eller begravning är ett typiskt ”monopol tänkande”.

Kyrkan måste vara relevant på ett annat sätt än att kunderna tvingas in i butiken s a s. Jag ser framför mig bilden av ”inkastare” som brukar finnas utanför nattklubbarna på semesterorterna.
Inom Sv. Kyrkan så rynkar en del på näsan åt frikyrkornas upplevelsebaserade uttryckssätt. Samtidigt som man missar att det är exakt samma sak idag i de egna leden. Vi lockar med upplevelsebaserade aktiviteter och hoppas att en ”förbipasserande” familj i samband med dop skall få en positiv upplevelse av kyrkan och därmed stanna kvar, eller komma tillbaka. Det är egentligen inget fel i att snappa upp en förbipasserande kund, men jag tror inte på det som den primära formen.

Det är också intressant att se hur frikyrkorna nu går åt samma håll. Man slår ihop flera olika traditioner till en gemensam framtid. Frågan är hur detta samarbete skall fungera, och vem som kommer sätta agendan för alla församlingar i denna gemensamhet.

Jag tror det finns enhet i bejakande av olikheter, ett bejakande av olika förutsättningar, som inte tvingar in alla i ett och samma hus. Den kristna nationen är inte en nation som Sverige eller Norge. Den kristna nationen är ett kungadöme, och en stad där många olika människor får plats. Där man inte är jude eller grek, man eller kvinna. Det finns en inklusivism som flyttar sina gränser för att omfatta så många som möjligt, och det finns en inklusivism som är som en stad med öppna dörrar, där var och en som vill vara med får komma in. Sv. Kyrkan blir mer och mer ett rum utan tak och utan trösklar, med ett litet litet rum för alla som inte tycker som den stora majoriteten. En liten cell där vi stänger in de som inte är politisk korrekta. Så länge som kyrkan inte har någon form av profil, eller tydlighet i budskapet, så kommer folk att inte se, eller uppfatta vad kyrkan är för alternativ.

 

Religion

Det blir mer och mer tydligt hur begreppet ”religion” som samlingsbegrepp för människor som tror på något, är en meningslös och t o m farlig beteckning. Självutnämnda ”upplysare” som tar på sig uppgiften att försöka ”omvända” de bedrövliga stackare som inte insett att Marx hade rätt. Religion är inte bara ett opium för folket, det är rena rama självmordet. Dessa vise män hävdar att världen skulle vara fri från ondska om tron på en högre makt inte fått ställa till det. Missionen bedrives på olika sätt, som t ex genom förlöjligande skämt som sprids via internet. Eller så bäddas budskapet in i en film eller en tv serie, som t ex family guy där kristen tro vid ett flertal tillfällen förlöjligats. Ändamålet helgar medlen, och i den heliga demokratins, och individens allsmäktiga frihet så kan ingen stoppa dessa upplysningens tjänare.
Det som sker är att alla människor som kan betecknas som troende, genom alla tider. Buntas ihop till en formlös massa. Denna grupp får sedan stå till svars för alla ovetenskapliga, okunniga, elaka, ondskefulla dåd som någonsin har begåtts. Ett gemensamt drag är också att ingen av dessa får lägga fram argument som kan vederlägga detta. Nej, det finns inga argument som kan vederlägga sanningen dvs. Deras sanning. Om det låter som fanatism, så kanske det beror på att det är fanatism. Men det skulle dessa ”vise män” aldrig tillstå..

Vad som är viktigt att förstå, är att inte ens inom respektive religion råder koncensus kring hur tron på Gud skall gestalta sig i den enskildes liv, eller i grupp. Bland kristna finns liberala, konservativa, fundamentalister, karismatiker, kreationister, teistiska evolutionister, etc, etc… Dessa begrepp går ihop med varandra och det finns en fler varianter än de som jag tog upp här. Ibland är skillnaderna bara betoningar på olika läror eller sätt att leva. Det finns de som tror på skapelseberättelserna i moseboken bokstavligt, och det finns de som tror på den som en skapelsemyt. Det finns de som tror på att jorden är ca 8000 år, och det finns de som tror att jorden är så gammal som vetenskapen hävdar idag. Detta är inget nytt. Olika uppfattningar i tron har existerat ända sedan kyrkans födelse.

Om nu agnostikern och ateisten slår sig för bröstet och tror att den grupp de ”tror” på är en homogen grupp så bör man nog tänka till en gång till. Det ligger i den vetenskapliga naturen att ha ”fritt tänkande” och att uppmuntra den undersökande människan. Den religionsbefriade vetenskapliga världen uppfann atombomben, gasade, eller på annat sätt hade ihjäl de som trodde på Gud och inte staten och dess ledare. Men ingen som lever idag vill behöva ta ansvar för dessa nationer eller individer bara för att de råkade ha en ateistisk syn på världen.

Om vi inte förstår att ondska är en del av den mänskliga naturen så tror jag att det är den värsta av alla sagor som man kan tro på. Varje försök till att bygga ett samhälle där ondska är utrotat för att man tagit bort oönskade ideologier och religioner är i grund och botten samma som man beskyller de man censurerar.

Religion är inte roten till allt ont, men den kan utnyttjas till ont av människor som vill ont. Likaväl som scientism, ateism eller vilken annan ”ism” som helst.

Den växande kyrkan.

Hittade en intervju med Carl-Erik Sahlberg på en finsk kyrklig sida. Självklart på svenska… Där räknar han upp de punkter som han anser ligger bakom en växande kyrka. Punkterna är så pass bra så de är väl värda att upprepa.
1. Den kyrka växer som är öppen för alla (som vill!) den är inte öppen för allt, men alla! märk skillnaden…
2. Den kyrka som bryr sig om de i nöd växer
3. Den kyrka växer som har en kärleksfull gemenskap
4. Den kyrka som sätter Jesus i centrum växer. Vara tydlig, tänk på punkt 1.
5. Den kyrka som lever i renhet växer.
6. Den kyrka som vågar lida, det finns ett lidande kopplat till det kristna livet.
7. Den kyrka växer som söker Gud i bön
8. Den kyrka växer som är beroende av lekmän, var och en är ett vittne
9. Den kyrka växer som är beroende av Den Helige Ande, öppenhet för Guds övernaturliga ingripande.

Inget att säga..

Ofta kan jag känna att jag inget har att säga själv. Allt bra har redan sagts av andra. Men kanske vill Gud att jag skall vara hans språkrör för människor som inte hört det jag har hört. Får bara hoppas att orden kommer ut på rätt sätt så att det blir till välsignelse. En av de teologer som jag tycker säger mycket bra saker är Stanley Hauerwas. Idag anses han vara ”den” teologen som sätter mycket av agendan för modern teologi. När jag lärde känna Stanley så läste jag för Arne Rasmusson på Göteborgs Universitet på nittiotalet. Då var namn som Yoder och Hauerwas ganska okända. Nu är Stanley ett hushållsnamn s a s. Så om det dyker upp länkningar till Hauerwas, Yoder eller Rasmusson så är det den enkla anledningen.
Det innebär inte att jag sväljer allt de säger med hull och hår. Det går alltid att problematisera, men det lämnar jag åt läsare och lyssnare.