Teism & Ateism i fundamentalistisk form

Det har gått ganska lång tid sedan jag började skriva på det här förhållandevis korta inlägget. Men studier och uppsatsskrivande har kommit emellan.

140 tecken är som gjort för missförstånd, egentligen. Samtidigt så älskar jag att detta tvingar mig att fundera och formulera mig så bra som möjligt. Men ibland så sveps man med i generaliseringarnas flodvågor. Jag skrev:
”Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Ateister och fundamentalister sitter i samma båt…” En parafrasering av låten Staten och kapitalet. Anledningen till postningen var att jag just sett ett antal förespråkare för dessa två grupper, ivrigt jagande likasinnade att räkna in till sitt team. Det tog ju inte många sekunder innan jag fick en fråga kring min tweet. Vad har en som inte tror på Gud gemensamt med en som tror på Gud. Är inte de varandras motsatser?!
Först och främst, ingen vill jämföras med IS eller jihadister. Så det här handlar i första hand om två former av -ismer av västerländsk art. Och inte direkt om några personer. Även om dessa två kategorier har sina språkrör. Och det har egentligen inget att göra med någon annan form av fundamentalism än den västerländska formen. Och vi måste kunna ställa saker i proportion till vad de är. Nej jag talar inte om fundamentalister som använder våld och terror för att driva igenom sin sak. Men mer om detta längre ner i texten.

Ordet fundamentalism är ju ett väldigt negativt laddat ord idag, just på grund av att ovan nämnda terrorister fått bli symbolen för fundamentalism. Men så har det inte alltid varit. Den kristna fundamentalismen har sin vagga i 1800 talets protestantism. Den uppstod som en reaktion mot den tidens liberalteologi som uppstått genom nyvunna vetenskapliga rön. Man ville etablera ett antal fundamentala sanningar kring kristen tro som man ansåg liberalteologin hotade. Bl.a. så gav man sig på evolutionen. Man menade, som även många fundamentalistiska kristna än idag menar, att vi kommer från Adam och Eva, och inte från aporna.
Det negativa med fundamentalism ser jag i ett antal metafysiska antaganden om världen. Man skulle kunna säga att de använder samma verktyg i hur de beskriver världen och hur de anser att den fungerar.
En teist och ateist som delar en bokstavlig, icke-meteforisk, kategorisk tolkning av religion kan, menar jag anses vara samma form av fundamentalism.
I grunden skulle jag vilja påstå att båda dessa är effekter av en modernistisk världsbild.
Båda -ismerna ser ett uppsving i en postmodern tid där ”rätt och fel” antas vara var mans personliga smak och val. Och detta ironiskt nog trots att de är reaktioner mot just detta.

För en fundamentalist finns det i allra högsta grad rätt och fel. Och grunden för dessa uppfattningar hämtar man från sin egen tradition, och form av tolkning av världen. För den kristna fundamentalisten så menar man att allt som behövs är Bibeln. Och för den ateistiska fundamentalisten är ”scientismen” motsvarigheten. Både den kristna fundamentalisten och ateisten menar sig läsa t ex. Skapelseberättelsen och förstå den som om det är så författaren menade det. Ordagrant. För ateisten blir det då vetenskapliga rön som ställs mot en bokstavligt tolkad berättelse. Och resultatet blir att denne avfärdar hela bibeln som sagor. För det kristna fundamentalisten så innebär detta att man förkastar vetenskapliga rön, eller menar sig sitta på andra fakta, så att berättelsen kan bekräftas som sann. Ingen av de två vill läsa berättelsen metaforiskt.

De sk. Nya ateisterna drivs av en ”missionsiver” att ”omvända” troende till deras syn på världen. Detta tar sig smått komiska uttryck, som påkostade annonskampanjer som talar om att ”Gud nog inte finns”. Det agnostiska tilläget ”nog” tillkom på inrådan av PR byrån som hjälpte till att utforma kampanjen.
Ett annat exempel på fundamentalism är kategoriseringen. Kristna var inte ens i den tidigaste formen, en enhetlig grupp. Men för den fundamentaliska ateisten är all religion samma sak. Man vill inte tillskriva sin meningsmotståndare rätten att få beskriva sin egen syn på världen. Man menar sig veta bättre vad den religiösa tror, än den troende själv. Detta är samma som t ex. När den kristna fundamentalisten menar sig veta hur tomt och meningslöst liv den icke-troende har. Man tillskriver ”dom andra” egenskaper och man korrelerar mellan godtyckligt uppfattade händelser och beteenden för att bekräfta sin egen syn på världen och på ”dom andra”.
Man kategoriserar andra utanför sin egen definierade grupp, ofta som sämre vetande, eller oupplyst. Sanningarna är självklara för den som är smart nog att se dem, eller för den som fått ”anden”.
I min mening så är detta ett utslag av elitism som har en tendens att frodas i många typer av mänskliga grupperingar, speciellt om man också menar sig sitta på någon form av total, eller omfattande sanning. Jag menar att det alltså inte bara är isolerat till ateisten och teisten, utan detta kan frodas runt fikabordet på en arbetsplats.
En annan fundamentalistisk tendens hos teister och ateister är att försöka omfatta andra i sin grupp, vare sig de vill, eller ens är medvetna om det. Och om det handlar om populära, förebilder. Så renodlar man deras teistiska eller ateistiska sida för att göra denna förebild, till sin.
Exempel på historiska personer som teister gärna vill använda är Martin Luther King, Gandhi, Moder Teresa, Bonhoeffer. Inget fel i det. De nämnda personerna är kända, övertygade troende. Men vad man gör är att man gör om t ex. Bonhoeffer till en konservativ kristen. Dvs. man blundar för liberala drag och förstärker konservativa drag. Men vi ser också hur troende tvättas från sin religion för att passa en ateistisk värld. Martin Luther King jr. beskrivs ofta som en medborgarrättskämpe, som slogs för de svartas rättigheter. Men man låter bli att beröra de faktum att han var en baptist pastor som trodde på Gud. För hur skulle en god person kunna vara troende, om all religion är roten till allt ont i världen.

Ateismen omfattar egentligen ingen homogen grupp människor. Har väl aldrig gjort. Men det har skett en samling kring vissa av vår tids pop-ateister. Eller ”nya ateister” som de ibland kallas.
Ateister som Bertrand Russel som tillhörde sin tids intellektuella, hade en ganska god insikt i vad kristen tro innebar. Till skillnad från många dagens ateister. Det finns också en stor grupp tysta, eller osynliga ateister. Dessa menar att insikten att gud inte finns skapar ett ointresse kring religion så länge som det inte påverkar det sekulära samhället i en negativ riktning.
Ateismen idag är en ”poppis” åsikt bland människor som anser sig upplysta och kloka (vilket ju alla vill vara). Och den fåra av ateism som jag anser dela fundamentalisternas världsbild är just den.
Villigheten att sätta sig in i ”motståndarnas” åsikter är små eller obefintliga. Många ateister drivs av emotionella skäl snarare än faktisk kunskap om ”religion” vilket är väldigt tydligt när man läser förespråkare som Richard Dawkins.

Begreppet ”religion” och Rothstein

Det hann inte gå speciellt lång tid efter mitt förra inlägg, som skrevs som en reaktion på bedrövlig journalistik kring religion och yttrandefrihet av en sportjournalist. Så dyker Bo Rothstein upp med en debattartikel som i många avseenden gör sig skyldig till samma kategorimisstag som sportjournalisten gjort. Tyvärr så märker jag att en professor som Rothstein inte är det minsta intresserad av att ta åt sig av den kritik som mötte hans artikel. Precis på samma sätt som i tidigare fall bemöts kritiken av förlöjliganden och hån.

Många som gjort sig kända som ateister går ut och applåderar Rothsteins artikel. Det som förvånar mig är att ingen av dessa verkar ta kritiken mot vetenskapliga metoden på allvar. Ett så grovt misstag som att använda ett begrepp som ”religion” utan att tvärvetenskapligt, kolla upp med religionsvetare, eller sociologer, hur och om det begreppet är användbart.

Sedan kan jag undra över vilka som Rothstein väljer att gå i svaromål mot. Alla debattinläggen var inte lika geniala som t ex. Joel Halldorfs.

Men jag tycker mig märka en total frånvaro av självkritik i religionskritikernas hörna. En påstådd vetenskaplighet som inte verkar bry sig om att bemöta kritik med vetenskapliga argument. Det är inte förvånande att Rothstein avfärdar alla teologer, eftersom han började med att avfärda alla ”religiösa”, vad nu det begreppet omfattar.

Enligt upplysningsidealen så skall ju den upplysta människan söka sanningen, och inte låta traditioner eller myter stå i vägen för detta. Men det verkar vara av yttersta vikt att begreppet ”religion” får behålla sin roll som inklusivt begrepp för allt som är dåligt med människors tro. Det är praktiskt att peta in allt ont där för att sedan kunna avfärda detta. Att det sedan har skrivits hyllmeter med vetenskapliga böcker om problematiken kring det här begreppet är man inte ens intresserad av. Jag misstänker att Bo Rothstein, Dilsa Demiribag Sten och Christer Sturmark inte läser den typen av litteratur. De har sin egen ”kanon” som är helig för dem. Det finns inte ens en tillstymmelse till att vilja förstå sin meningsmotståndare. Det är bara på ytan som man låtsas intresserad, om ens det.

Det verkar som man är rädd för att ge ”religion” eller ”religiösa” någon form av legitimitet. Dessutom är man livrädd för att hamna i sitt eget fack. För vad vore mer demoraliserande för denna anti-religiösa rörelse än om det visade sig att de själva är ”religiösa”. Men betänk ironin i att Sturmark faktiskt försökt få humanisterna att registreras som ett trossamfund.

Bästa sammanfattningen av Rothsteins argumentation, för det är vad det är, hittade jag som en kort kommentar någonstans på internet. Det finns väldigt många sjuka och många dör på sjukhus, alltså är det farligt för hälsan på ett sjukhus. Detta är korrelationsproblematiken i ett nötskal. Man behöver inte vara professor för att se det.

Våld och begreppet ”religion”

Det var inte alltid bättre förr. När jag växte upp under 70 och 80 talet så fanns inte de jihadister i Europa som det gör nu, men det innebar inte att det var lugnare då än det är nu. Då fanns istället den politiska extremismen, Eller vad sägs om grupper som 2 juni-rörelsen, Revolutionäre Zellen eller Baader-Meinhof-ligan, senare känt som Röda armé-fraktionen. Bara dom stod för mördandet av 34 människor i politikens namn under några år. Röda Khmererna och Pol Pot tros ha dödat 1.7 miljoner människor.

Trots detta har jag inte sett en enda tidningsrubrik, eller artikel som på grund av detta hävdat att politik skulle vara ren ondska, eller att politikens inflytande i skolorna borde minimeras, eller rent av förbjudas.
Så resonerar man kring religion idag p g a. Religiös extremism. Ironin i att Marxismen lär oss att religion är ett opium för folket.
Men visst ligger det något i det? En död religion, eller den sk. civilreligion är det som får människor som inte tror på Gud att börja vifta och skrika när deras traditioner hotas, som t ex. skolavslutningar i kyrkan. För Rousseau, var civilreligionen avsedd enbart som en form av socialt kit som skulle hjälpa till att förena samhället genom helig auktoritet. Dvs. Att nationalstaten var instiftad av Gud och hade sitt berättigande i något ”större” än att det bara var människors påfund.
Vi uppfostras fortfarande i skolan att tro att religion är roten till mycket ont. Vi får t ex. lära oss att religionen låg till grund för så gott som alla krigen under den ”mörka” medeltiden.
Men modern forskning har visat att krigen under t ex 1500 – 1600 talet inte var explicit religiösa. Skillnader mellan katoliker och protestanter, och protestanter och andra protestanter, var sekundära till målen för de framväxande nationalstaterna och olika politiska tronföljds-intriger. Enkelt uttryckt, den främsta orsaken till dessa krig var politiska, inte religiösa. Det finns inget objektivt, ahistoriskt och transkulturellt väsen som vi kan kalla religion. Vad som kan räknas som religiöst eller sekulärt i en viss kontext är en funktion för politiska konstellationer av makt. Vad är religiöst våld? Vad är religion? Problemet med att definiera religionsbegreppet är väl känt för religionsvetaren. Ett sådant ahistoriskt och universellt begrepp som religion som icke-rationellt och benäget till våld är ett av de grundläggande, och legitimerande myterna i det västerländska samhället.
Hela det sk. upplysningsprojektet resulterade i några av vår tids värsta krig. Men så vill inte den moderna människan se på historien. Ingen gör svepande generaliseringar om politiken utifrån Kalla kriget, Första och Andra världskriget, Pol Pot, eller Röda armé-fraktionen. För i vår tid är politiken modernismens religion. Och dess verkliga fiende är de som inte svär trohet till nationen eller dess ledare.
Vari ligger skillnaden att kriga i Guds namn eller i rättvisans namn? Vad är rättvisa, och vem definierar den? Varför skulle politiskt våld vara mindre problematiskt än religiöst? Och om det finns en skillnad, var finns den?

I Niccolò Machiavellis Fursten kan vi se hur krasst redan den tidens härskare såg på religionen som enbart ett maktmedel. En furstes förmåga att vara flexibel i moraliska frågor upphöjdes till dygd. Machiavellis Fursten är än i denna dag populär läsning bland chefer och ledare. Vad säger det oss om våra upplysta ledare?
Och varför hanterar den moderna människan alla religösa med svepande, universalistiska generaliseringar. Om vi tar kristna som exempel, så är det långt ifrån en homogen grupp. Om du menar att kristna har fel i något, så bör du också kunna definiera vilken kristen grupp du vänder dig mot. Alla tror inte lika!
Om du vänder dig mot religiösa urkunder så bör du specificera vilka du vänder dig mot. En hel del av dessa används i historisk forskning för vår förståelse av sociala, ekonomiska och politiska förutsättningar för dess samtid. Vilket i sin tur ger oss möjlighet till en historisk förståelse av hur vår samtid formats till vad den är idag.
Förutsättningarna för fred och förståelse ligger i förmågan att kunna ge sin medmänniska rätten att bli beskriven på ett sådant sätt att denne känner igen sig själv och sina åsikter. Först då kan vi föra en vettig diskussion om vad som kan anses vara rätt och fel. Denna princip användes av antikens greker, och upphöjdes till rättesnöre av Skolastikerna. Så länge man ser sig själv som förmer än sin meningsmotståndare, och till och med använder nedsättande språk när man talar om ”den andre” så kommer vi aldrig kunna nå fred. Okunskap leder till fruktan, och fruktan till våld. Att inte förstå sin nästa är att sakna kunskap om densamme. Att inte ens vilja försöka förstå verkar vara vår tids stora problematik. Vi tror att vi kan skapa fred och rättvisa, samtidigt som vi fortsätter att se ner på varandra. Att bunta ihop alla religösa i en grupp innebär att du beskyller alla dessa för våld, trots att det är en mindre grupp som gör sig skyldig till detta. Det om något är att bränna broar, inte bygga broar. Dessutom går det också att diskutera huruvida det finns någon grupp utanför gruppen ”religiös”. Många av de idag som kallar sig humanister eller sekulära visar oroväckande tecken på oförmåga att förstå eller acceptera andra. Något som kännetecknar fanatism.

Källor:

The Myth of Religious Violence: Secular Ideology and the Roots of Modern Conflict av William T Cavanaugh http://www.amazon.com/The-Myth-Religious-Violence-Ideology/dp/0195385047

THE PRINCE av Nicolo Machiavelli http://www.gutenberg.org/files/1232/1232-h/1232-h.htm

 

 

Alla snackar om….

Det skrivs mycket om Katolska kyrkan i dessa dagar. Lite förenklat kan man dela in dessa skriverier i två kategorier. De insatta och de som tror att de vet. Om du lutar dig tillbaka och funderar över hur mycket du faktiskt vet om katolsk teologi, och kommer fram till att du faktiskt inte vet mer än det du fick lära dig i religionskunskapen i grundskolan, så är risken stor att du mest fått lära dig protestantisk propaganda. Ta en stund t ex och reflektera över dogmen ”ex cathedra”. Googla inte först utan fundera ärligt hur mycket du vet om detta. Nåväl. Många som inte vet har ändå åsikter grundade på en bias som vi fått sedan grundskolan. Innebär detta att jag är en blivande katolik? Ingalunda. Det finns kritik och problem med den katolska kyrkans läror som är reella och som jag som protestant, protesterar mot fortfarande. Men vi får inte glömma bort att Martin Luther var en katolik, och han var det fram till den dag han dog. Luther bad med radband och vördade Maria. Hans kritik mot Påven och kyrkan var i mångt och mycket en inomkyrklig kritik. Luther eftersträvade inte en splittring även om det är så det slutade. Vi lever i en tid då individualismen och liberalismen har börjat visa sina baksidor och brister. Förespråkarna försöker hitta alla positivt laddade ord som finns i mänsklig vokabulär för att beskriva sin ideologi. Problemet med individens frihet driven till ytterlighet är att interaktionen mellan människor hämmas av varje individs anspråk på sin rätt. Detta har, anser jag, blivit pinsamt påtagligt i vårt avlånga land där det skriks och gapas om hur kränkt den ena efter den andra blir av den ena och den andras rätt att uttala sig. Vad har detta med Katolska kyrkan att göra? Reformationen var inte bara en religiös angelägenhet. Reformationen är också födelsen av just denna liberalism som nu karakteriserar mycket av den protestantiska västerländska världen. Ja jag vet att jag förenklar väldigt mycket här. Men en blogg är ingen plats för detaljanalyser. I reformationen så förlorade vi tyvärr mycket av vår historia. Glöm inte att utan Katolska kyrkan skulle ingen protestantisk existera. Men det är lite vad som skett. Vi kastade ut barnet med badvattnet när vi klippte alla band till Katolska kyrkan. Idag ser vi en motreaktion till detta, det är tillsynes många som har börjat leta efter ”barnet” för att någonstans återerövra vår kyrkohistoria. För den börjar inte med Luther.  Det är väldigt populärt inom hela den svenska kristenheten att åka på retreat, att bo hos munkar och nunnor. Vi läser med glädje kyrkofäder, katolska och ortodoxa mystiker. Självklart leder detta till en reflektion över vad vi är oense om. För den propaganda som vi fått rimmar illa med hur det faktisk verkar ligga till. En kognitiv dissonans uppstår. Det finns en postmodern utmaning för oss protestanter, och den utmaningen sätter faktiskt Ulf Ekman fingret på när han talar om enhet. Hans kritik är befogad med tanke på att varje protestant idag är sin egen påve. Vi uttolkar och förstår bibeln, traditionen och kyrkan utifrån hur vi själva vill. Det är väldigt vanligt bland blivande präster och pastorer att man börjar med en problemställning i sitt eget liv, och sedan formar en teologi utifrån den. Istället för att låta sig utmanas av skriften och tolka den i den kristna gemenskapen som sedan skall försöka hjälpa varandra att leva utifrån den. Sedan kan man diskutera om Ekmans svar på problemet är det rätta, jag tror inte det. Och jag instämmer i kritiken kring hur Katolska kyrkan utesluter sina trossyskon från nattvardsbordet. Det vore ett vittnesbörd om enhet i Kristi kropp om vi alla kunde mötas oavsett teologiska idéer vid nattvardsbordet. Om dörren stod öppen för alla som ville delta. Det finns mycket mer att skriva kring det här. Men det här inlägget känns redan på tok för långt. Så Guds frid till alla trossyskon oavsett samfund och kyrkotillhörighet.

Reformationsdagen.

LutherReformation betyder förändring. När man reformerar något så ändrar man på något. Förändringar kan vara bra och de kan vara dåliga. De kan vara stora, och de kan vara små. Ibland behövs förändringar när man har slagit in på fel väg. Man behöver vända tillbaka för att hitta rätt väg. Det är en del av det kristna livet att vända om. Det är något som varje troende borde göra, och det är inte så konstigt att kyrkan kan behöva göra det emellanåt.

När Luther spikade upp sina 95 teser var det för att han insåg problemen med avlatshandeln. Det var inget uppseendeväckande i sig att han spikade upp dessa på kyrkporten. Avhandlingar spikas upp även i denna dag.
Luther var inte ute efter en splittring, eller söndring. Han vill öppna för en diskussion för det som han såg som girighet och korruption som gick ut över andligheten i kyrkan. Det som sedan följde var både en världslig såväl som en kyrklig reformation. De kurfurstar som ville ha egen makt, såg möjligheten att frigöra sig från Roms påve såväl som Kejsaren.

Min reflektion för dagen är att många av de som viftar med Luther flagg, eller vill fira reformationen som en sorts manifestation mot katolska kyrkan. Inte vet eller har läst något av Luther? Många som håller av Luther är okunniga kring Luthers syn på bibeln. Hans fruktansvärda antisemitism. Vilken syn han hade på Maria som Theotokos. Osv, osv…

Nu vill jag inte påstå att reformationen skulle varit fel. Och jag vill inte ta något ifrån Luther. Precis som jag skrev ovan så behöver den kristne om och om igen vända om. Jag befinner mig i den Lutherska traditionen, men inser också att den vilar på en katolsk tradition från början. Men vi behöver vara kritiska mot vår egen tradition och kritiskt granska vår tro och vårt liv, varje dag.

Om du viftar finger till den katolska kyrkan för att du tycker din kyrka är så mycket bättre, då tror jag du är ute på farligt vatten. Vänd ditt kritiska öga mot dig själv och din egen tradition först. För risken är stor att ditt eget sammanhang är i behov av reformation. Om nu Jesus uppmanar oss som tror på honom att välsigna de som förföljer oss, och att älska våra fiender. Hur mycket mer borde du då inte älska de som inte är dina fiender.

 

Fotboll, hockey, nationalstaten och postmoderniteten

Tobias Hysén har tackat nej till spel i landslaget. Inte vilket landslag som helst, utan fotbollslandslaget. Att spelare tackat nej i hockeyn vet vi ju. Men det har hävdats att det beror på alla dessa ointressanta matcher som spelas innan VM. Och dessutom så spelar man hockey för ofta! Jo så sägs det. Men skadad av mina studier så kan jag inte låta bli att lägga märke till en tendens. Kanske t o m en trend. I de flesta sporter så är det klubblagsmatcherna som lockar. De flesta jag känner som är genuint sportintresserade, är också inbitna supportrar till lag x, y och z. Visst tittas det när stjärnorna anländer, eller när det verkligen gäller något. Då är ju dessutom nästan uteslutande allt klubblagsspel satt på paus. Dvs. Det finns ingen konkurrens. Men vad är det som kan tänkas ligga i botten? Varför har det blivit så att spelare inte känner sådan stolthet att de offrar hem och familj för att få spela en obetydlig match i landslaget. För jag tror att fotbollen har sett början på något vi får vänja oss vid. Detta är helt spekulativt, och har sin grund i det mönster som jag tycker mig se i världen idag. Mitt teologiska nät är inte så litet att det bara täcker tros frågor, eller snarare. Teologin omspänner alla livets områden. Det är bara den moderna människan som svalt myten om det privatreligiösa som inte förstått detta. Nåväl, så här tänker jag mig; Nationalstatens födelse sammanfaller med upplysning och modernitet. De som satt vid makten såväl ideologiskt som vapenmässigt. Flyttade i samband med moderniteten människors lojalitet från Gud till nationalstaten. Om människor varit villiga att gå i martyrium för Gud så ville makten nu att de skulle dö och döda för nationalstaten. För detta syfte så har vi ett antal ideologier som både till idé och till rit omger sig med religiösa förtecken, som t ex. politiska kampsånger istället för psalmer. Ideologiska manifest istället för bibeln. Religion fick bara finnas kvar som en privatsak. Allt annat har ända in i våra dagar ansetts som fult och ”hädiskt” mot nationens intressen. Det nya prästerskapet i form av politiker, etc. etc. Så gör vi ett hopp fram till vår tid. Nationalstaterna är på tillbakagång. Det har blivit tydligt att nationalismen har lett till några av våra värsta krig genom historien. Och i deras skugga har formats nationsalianser, så som EU eller USA. Nu styrs nationer, eller stater centralt för att motverka krig och elände. Men en effekt av detta, kopplat till det nya informationssamhället så suddas också nationernas identiteter ut mer och mer. Kanske är det därför som nationalistiska partier i hela Europa nu frodas. Det kanske är dödsryckningarna från den gamla tidens osunda nationalism vi ser. Våra patriotiska känslor sträcker sig inte längre i samma utsträckning ut till alla hörn av vårt eget land. Den har ersatts av lokalpatriotismen! Och här har vi kärnan i mitt något långa resonemang. Där vi föds, lever och verkar är där vi har våra sympatier. Jag vill inte säga att vi ännu har kommit dithän att vi inte gillar nationer alls. Och jag tror kanske inte att det kommer att ske någonsin. Men Kanske kommer en tid när nationsgränser bara är rent politiska gränser, medan byggden, staden är det som kommer att ligga gemene man närmast.

Vem äger Bonhoeffer

Jag har, precis som många andra med mig, läst och uppskattat Bonhoeffers böcker. Det är primärt böckerna ”Efterföljelse” och ”Liv i gemenskap” som dyker upp hos bokhandlarna när man gör en sökning på nätet. Jag har även som föresats att läsa Sanctorum Communio inom kort.
Bonhoeffer är en viktig person för hela kristenheten, eftersom han, precis som Martin Luther King och moder Theresa är mer än människa. Dessa människor fungerar som symboler för det goda. De är ingenting annat än vår tids helgon. För många av oss personifierar de vad det innebär att vara en god kristen. De bevisar att det är möjligt att närma sig bergspredikan, att vara den som Jesus predikade om. Att det är möjligt att vara kristuslik.
När jag ville sätta mig in i vem Bonhoeffer var snubblade jag över Metaxas biografi. Den rullade som talbok i somras. Redan när jag lyssnade på boken insåg jag att Metaxas tecknade en bild som verkade lite väl amerikansk, evangelisk. Detta var dock inget som störde då. Men så trillade jag in på en artikel på Seglora. Där en i triumviratet: Irwing tror jag han heter. Ondgjorde sig över det faktum att Metaxas lade vantarna på Bonhoeffer. Jag har sedan dess sett flera exempel på diskussioner mellan sk. liberala och konservativa, evangelikala om vem som har ”rätten” till Bonhoeffer. Det man strider om är vem som kan använda dessa helgon som galjonsfigurer för sin egen agenda. Och man diskuterar i vilken kyrka som Bonhoeffer skulle ansluta sig till.
Efter att ha funderat kring det här så resonerar jag så här. Om liberala kan lära sig något av Bonhoeffer som leder dem närmare Kristus, som formar dem än mer som honom. Om konservativa läser och lär sig detsamma. Då vore det en framgång för Guds rike. Men om han, Martin Luther King eller moder Theresa bara blir slagträd i en politiskt kyrklig maktkamp så är ingenting vunnet.
Om vi läser in våra egna agendor där vi egentligen borde utmanas och lockas närmare Gud, istället stretar emot för att få våra egna tankebyggnader på plats, så är dessa figurer inte mycket värda. Deras värde ligger i att de, precis som Jesus gjorde i bergspredikan, utmanar oss att bli människor för Guds rike. Människor som utan att kompromissa både är andligt grundade och socialt engagerade. Ingen av de tre jag nämner här var okunniga teologiskt, eller dåligt överlåtna till Guds vilja. Problemet är när man tar bort delar av det som utgjorde de här personligheterna, såväl liberala åsikter som konservativa. Då är det inte längre samma person. Så för min egen del så kommer jag att fortsätta, så,långt jag klara av det. Läsa och låta mig utmanas både till tanke och handling.

Skolan & Kyrkan

Så närmar vi oss en av de där högtiderna som har sin grund i vårt kristna arv. Men vi ska helst inte tala högt om detta. Bättre att säga att det är rester av Sol Invictus blandat med andra hedniska riter. Men kristet går inte. Och hur skall vi ha det? Skall våra unga få gå till kyrkan på skoltid och riskera bli indoktrinerade mot sin vilja. För det är på modet bland äldre barn och ungdomar att bekänna sig som ateist. Så det är stor risk att en majoritet känner sig tvingade. Och tvinga är det sista som jag som kristen vill göra. Det kanske du inte trodde men det är en grundbult i kristen tro, den fria viljan (med undantag kanske för vissa former av Kalvinism). Så hur skall vi ha det. Ja problemet ligger inte riktigt hos oss kristna. Detta är den sekulära statens ställningstagande. Men om jag öppnar upp mitt hem för gäster, så gör jag fint och är så god värd jag bara kan. Men jag förväntar mig att du som gäst accepterar mitt hem så som det är. Om du inte trivs så finns alternativet att inte komma tillbaka. Eller helt enkelt gå när du känner för det. Självklart vill jag som kristen, och vi som utgör kyrkan, påverka dig! Vi vill att du skall få ta del av det goda som vi har. De flesta människor gör så, oavsett om det gäller personlig övertygelse eller hur god den där osten är som jag vill att du ska smaka. Jag vill önska dig allt det goda jag fått, och det gör jag genom att välsigna dig. Det är också en grundläggande del av den kristna tron; kärleken! Jag som kristen har två bud: ”älska gud och älska min nästa som mig själv”. Det är inte alltid så lätt, men det är vad jag strävar efter, att älska dig, medmänniska. Som mig själv. Men ok! Vi får inte utföra religiösa handlingar som är kopplade till rösten ”bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse.” Ok. Så här är det. Vi tror ock på den helige ande… Så vi vill att ni kommer ändå, för i kärlek hoppas vi att ni skall se vad vi har i kyrkan. För snart kommer den sekulära staten att inse att ikoner, ljus och själva kyrkorummet är en farlig plats att vara. Då kommer vi inte att kunna ses där överhuvudtaget på skoltid. Dessutom så finns vi där efter skoltiden. redo att be, välsigna, predika och använda annan form av förkunnelse. Helt enkelt för vi älskar er.

Kyrkan & välfärden

Det ser ut att blåsa upp till diskussion kring kyrkans roll i välfärden. På Newsmill skriver Göran Greider oroligt om kyrkan som en entreprenör som tar över välfärdsstatens uppgifter. Greider ser t ex. framför sig polariseringar med pensionärer som sitter på konfessionella ålderdomshem utifrån sin religiösa övertygelse. På tidningen Dagens hemsida rapporteras om detta med respons från, inte helt oväntat, den politiska motståndaren Stefan Attefall. Han menar tvärtom att det är positivt med att religiösa aktörer som får ta del av offentliga medel.

När jag funderar kring detta så ser jag att kristi kropp behöver ett förvandlat folk före det behöver en samhällsreligiös roll. Jag tror att både Greider och Attefall är, om ni ursäktar uttrycket, offer för samma politiska grundtanke. Återigen så tänker sig dessa män att kyrkan är en samhällsfunktion som antingen konkurrerar eller kompletterar det befintliga utbudet av välfärd. Det blir i grund och botten inte en diskussion om att hjälpa de sjuka och utsatta, utan hur detta skall ske, utifrån vilka premisser. I Greiders fall så blir det påtagligt hur han ser utifrån det socialistiskt ideologiska perspektivet. Och det perspektivet verkar inte gilla ”konkurrens” när det gäller vård, omsorg och välfärd i synnerhet. Lite elakt så får jag intrycket att socialismen inte vill dela på berömmet om och när det kommer.
Men i denna reflektion så är jag inte intresserad av att argumentera mot vare sig den ena eller den andra politiska åsikten. För vad som behövs är en kristen kraft som kommer underifrån, en kraft som inte är intresserad av beröm, inte bryr sig om vinster i monetära termer. En kraft som inte är intresserad av att vinna nästa politiska val. Människor som brinner för de utslagna, sjuka och fattiga. En kraft som får människor att ta hand om människor oavsett om de är muslimer, ateister och kristna.
Vi har idag svårt att tänka utanför de monetära termerna. Men i synnerhet vi kristna måste försöka komma från detta.

Det handlar inte om att tjäna på varandra. Det handlar om att tjäna varandra!

Hur tänker jag rent politiskt då? Politiker får inte hindra kristi kropp från att utföra sin uppgift i världen. Och jag ser två faror med de båda alternativen. Hos Greider ser jag en framtid där kristna inte får utföra uppgifter som är statens. Attefall’s alternativ är ett samhälle som bygger på kristna alternativt allmänreligiösa principer. Där ingen tar ansvar om det inte finns pengar och vinst med i bilden. Där man bekänner sig som troende utan att vilja bära det ansvar. Jag kommer att rösta vid nästa val, men jag kommer inte att vänta på att politiker gör sitt för att ta hand om de utslagna, fattiga och sjuka. Det lilla jag kan bidra med.