Fotboll, hockey, nationalstaten och postmoderniteten

Tobias Hysén har tackat nej till spel i landslaget. Inte vilket landslag som helst, utan fotbollslandslaget. Att spelare tackat nej i hockeyn vet vi ju. Men det har hävdats att det beror på alla dessa ointressanta matcher som spelas innan VM. Och dessutom så spelar man hockey för ofta! Jo så sägs det. Men skadad av mina studier så kan jag inte låta bli att lägga märke till en tendens. Kanske t o m en trend. I de flesta sporter så är det klubblagsmatcherna som lockar. De flesta jag känner som är genuint sportintresserade, är också inbitna supportrar till lag x, y och z. Visst tittas det när stjärnorna anländer, eller när det verkligen gäller något. Då är ju dessutom nästan uteslutande allt klubblagsspel satt på paus. Dvs. Det finns ingen konkurrens. Men vad är det som kan tänkas ligga i botten? Varför har det blivit så att spelare inte känner sådan stolthet att de offrar hem och familj för att få spela en obetydlig match i landslaget. För jag tror att fotbollen har sett början på något vi får vänja oss vid. Detta är helt spekulativt, och har sin grund i det mönster som jag tycker mig se i världen idag. Mitt teologiska nät är inte så litet att det bara täcker tros frågor, eller snarare. Teologin omspänner alla livets områden. Det är bara den moderna människan som svalt myten om det privatreligiösa som inte förstått detta. Nåväl, så här tänker jag mig; Nationalstatens födelse sammanfaller med upplysning och modernitet. De som satt vid makten såväl ideologiskt som vapenmässigt. Flyttade i samband med moderniteten människors lojalitet från Gud till nationalstaten. Om människor varit villiga att gå i martyrium för Gud så ville makten nu att de skulle dö och döda för nationalstaten. För detta syfte så har vi ett antal ideologier som både till idé och till rit omger sig med religiösa förtecken, som t ex. politiska kampsånger istället för psalmer. Ideologiska manifest istället för bibeln. Religion fick bara finnas kvar som en privatsak. Allt annat har ända in i våra dagar ansetts som fult och ”hädiskt” mot nationens intressen. Det nya prästerskapet i form av politiker, etc. etc. Så gör vi ett hopp fram till vår tid. Nationalstaterna är på tillbakagång. Det har blivit tydligt att nationalismen har lett till några av våra värsta krig genom historien. Och i deras skugga har formats nationsalianser, så som EU eller USA. Nu styrs nationer, eller stater centralt för att motverka krig och elände. Men en effekt av detta, kopplat till det nya informationssamhället så suddas också nationernas identiteter ut mer och mer. Kanske är det därför som nationalistiska partier i hela Europa nu frodas. Det kanske är dödsryckningarna från den gamla tidens osunda nationalism vi ser. Våra patriotiska känslor sträcker sig inte längre i samma utsträckning ut till alla hörn av vårt eget land. Den har ersatts av lokalpatriotismen! Och här har vi kärnan i mitt något långa resonemang. Där vi föds, lever och verkar är där vi har våra sympatier. Jag vill inte säga att vi ännu har kommit dithän att vi inte gillar nationer alls. Och jag tror kanske inte att det kommer att ske någonsin. Men Kanske kommer en tid när nationsgränser bara är rent politiska gränser, medan byggden, staden är det som kommer att ligga gemene man närmast.

Rätt utvisning, bra dömt?

Följande text är från ett facebook inlägg av mig på 08indians sidan. Jag har inte en kvällstidning eller dagstidning att marknadsföra mina åsikter på. Så det blir helt anonymt s a s här som jag ger ”min bild”…

 

Det uppstod en diskussion på twitter i samband med senaste matchen huruvida domarna gör sitt jobb på rätt sätt. De sk. expertkommentatorerna verkar eniga om att de gör ett bra jobb. Frågan som uppstår när jag funderar kring detta är om ”man blir som man umgås”. Dvs. experterna, som är en salig blandning av fd. spelare och journalister som dagligen umgås i en eller annan form. Ser samma saker just därför. Problemet jag ser på banan är inte att domarna dömer ”fel”. Det är att de dömer inkonsekvent. När en spelare håller i en klubba i en sekvens så händer ingenting. För att i nästa rendera en utvisning. På twitter framstår självklart ”färgade frölundaiter” som enögda. Med bara 140 tecken till buds och en enorm frustration så blir det svårt att formulera någon vettig kritik. Och det är lätt att avfärda förlorare som skyller på domarna. Men då vill man ju inte lyssna på sakskälen. I förlängningen så kan hockeyn tappa publik pga. det som sker. För det är ju ingen som vill se på en sport där du inte kan förstå regelverket och logiken bakom bedömningarna. Alla förstår att en domare (4 st) inte kan se allt. Det är ju inte där skon klämmer. En och annan missad situation kan vi alla leva med. Men som det är idag så skiljer bedömningarna så enormt från match till match och från domare till domare. Det blir än mer tragiskt när de som påstår sig granska sporten har blivit en i gänget och inte längre verkar se det som sker. Vi hade ett tag en sk. Nolltolerans i elitserien. En jobbig nivå att kliva upp till. Men en som resulterade i en mer konsekvent bedömningsnivå. Detta försvann efter att Wikegård skrikit sig hes i media om det mytiska ”kampmomentet”. Den där situationen som vi alla älskar att se, men ingen vet riktigt hur den ser ut. När domarkåren släppte nolltoleransen och lät ”kampmomentet” bli en verklighet i hockeyn så resulterade det direkt i en stor mängd huvudskador. Och en förvirrad domarkår som har lika många idéer om vad kampmomentet är som det finns domare.

Hockey & martyrer.

Jag vill svamla lite kring lockoutade spelare i Elitserien. Tanken på att få se stjärnor som Henke Lundqvist, Loui Eriksson etc. i vår svenska elitserie är minst sagt lockande. Och på kort sikt kommer det ge ett uppsving för elitserien vad gäller publik och tittare på teve. Mediabevakningen kring hockeyn kommer helt klart att bli omfattande. Detta är inte någon svår gissning. Vi har ju trots allt redan upplevt en NHL lockout.
Men det jag upplevde i kölvattnet på den förra NHL-lockouten är inte lika lockande. Det finns de som med ironi menar att juniorerna inte får chansen i vilket fall som helst. Men jag håller inte riktigt med. Våra tränare är generellt sett väldigt fega vad gäller att spela juniorer, och vissa mer än andra.
Men när skador och andra faktorer spelar in så är de hur som helst ett andrahandsval som inte kommer att finnas när de stora stjärnorna kommer hit. Med andra ord stänger man det lilla fönster som ändå finns.

2004/2005 spelade 388 NHL spelare i europeiska ligor, av dessa var 75 stycken på besök i Sverige. Nästan lika många som spelade i det ”något” större landet Ryssland med 78 spelare. Jag tror inte att det kommer att bli tillnärmelsevis lika många den här säsongen inte minst p.g.a. kostnaderna.
Vad vi måste inse är att den Svenska Elitserien inte längre kan påstå sig vara den näst bästa ligan i världen. Den är inte ens den tredje bästa enligt mig. Även om vi fortfarande är en stor liten hockeynation så har klubbhockeyn i Sverige stagnerat bl a på den ”inavel” vi har på tränarsidan. Det är inte så att jag tycker vi skall förnya och föryngra på samma sätt som fotbollen gjort. Men vi kanske måste se oss om i världen och t ex hämta tränare på samma sätt som vi hämtar spelare från andra ligor. När jag använder uttrycket inavel så raljerar jag självklart. Men samtidigt så kvarstår faktum att det är en himla soppa med familjerelationer mellan spelare, lag och tränare idag. Det är inte längre ett gulligt faktum att två bröder spelar i samma lag, eller mot varandra, eller tränar olika lag. Självklart skall vi förvalta den kompetens som finns. Men det skadar nog inte att tillföra lite friskt blod.

Nu har marknadsdomstolen slagit ner på Hockeyligans försök att stoppa korttids kontrakt p.g.a. lockouten. Och Frölunda har redan tagit in spelare. Så kommer jag att gnälla eller bojkotta nu då? Absolut inte! Nu gäller det att gilla läget och jobba utifrån de förutsättningar som föreligger.
Jag är dock rädd för att det kan komma att bli tråkiga efterspel mellan de lag som tar in NHL spelare och de som hårdnackat sagt: Tack, men nej tack! Pressen kommer att fyllas av martyrer som bittert kommer gnälla på de som tar chansen.

Det finns också ytterligare en aspekt på situationen, för vad är egentligen skillnaden från andra säsonger när det gäller att ta in spelare på korttidskontrakt. När jag började skriva på den här reflektionen så resonerade jag utifrån samma förutsättningar som förra NHL lockouten, men om det bara blir någon månad som spelare från NHL kommer hit så blir konsekvenserna helt annorlunda, eller? Kanske lurar man sig själv när man tar in spelare på korta kontrakt som resulterar i förstörda förutsättningar för ”orginal-laget” att spela ihop sig.  Kan rekommendera det här inlägget på pucksnack: http://pucksnack.com/superkedja-mot-modo-samt-tankar-om-korttidskontrakt/

08indians & Facebook

Det finns numera en liten sida på Facebook som heter just 08indians. Där dyker det upp en och annan tanke kring hockey i allmänhet och Frölunda i synnerhet.

Jag tror länken ser ut så här dit: 08indians

Go home goteborgare!

Mina åsikter om våld och sport har inte fallit i god jord. Jag fick på twitter en kommentar som jag hört förr sedan jag flyttade till storstan. Den är ungefär liktydig med: ”Go home göteborgare” en subtilare variant av Godwins lag kanske? Nej jag vägrar tro det. Ett förtydligande till mitt förra inlägg om våldet, som inte verkar ha gått fram tillräckligt tydligt. Jag är emot alla former av våldsutövning, och bekänner mig som ”teoretiskt pacifist”. (har inte blivit tvingad att leva upp till begreppet ännu, därav teoretisk). Oavsett vem som utövar våldet så är jag skeptisk till det som problemlösare. Så oavsett om polisen agerat med oprovocerat våld eller huliganerna, så är jag emot detta. Men att rapportera ensidigt, och med undertoner att våldssituationen inte skulle uppstått ”om” polisen gjort si eller så, är ett sk. kontrafaktiskt påstående. Och det hjälper inte stävjandet av läktarvåld att på detta sätt s a s. välja sida. Jag har försökt också att konsekvent använda begreppet ”huligan” för att markera att jag inte menar ”supportrar” eller ”klacken”. Av den enkla anledningen att jag vet att det finns bra personer som vill stå i klack och heja på sitt lag. Fortsätt läsa Go home goteborgare!

Huliganer & Poliser

Så hände det igen. Denna gång drabbade huliganer och poliser i bråk med varandra. I efterdyningarna böljar heta känslor. Och det är tydligt att ingen vill ses som ”skurk” i det här sammanhanget. DIFare skyller på polis och AIKare och vice versa.
”våld är den dåraktiges sista utväg”
Som jag ser på det så är det ingen ursäkt att ”den andre” provocerade. Jag har stått i en klack med poliser i ring runtomkring utan att en enda hotfull gest gjorts. Poliser är kanske inte alltid de mest charmiga att ha och göra med. Men det är fortfarande ingen ursäkt för att använda våld. Det som skrämmer är att många som uttalar sig kring det här faktiskt verkar tro på devisen att ”om polis provocerar, får jag slåss”! Om nu polisen påbörjade våldshandlingarna så är det fortfarande en skandal! Det är kanske ennu mer illa att polis och huliganer för in en våldsaspekt på läktarna som inte fanns där under många år.
Och som vanligt så skyndar stockholmsjournalisterna till sina klubbars försvar. Allvarligt talat, är man så förblindad så att man inte kan, eller vågar kritisera det här våldet. Har man kompisar i klackarna kanske? Fortsätt läsa Huliganer & Poliser

Hockeyexistentialism & Rolf-Göran…

Har ju sagt till mig själv att jag inte skall skriva något om hockey den här säsongen. Men så emellanåt så händer det något som gör att det kliar illa i mina fingrar. Och nu är vi där igen. 

 

Det finns en myt om hockeyns fortlevnad i Sverige. Jag har själv svalt den här myten tidigare. Men jag skulle vilja hävda att den här myten vilar på ”sanningar” som föds och närs av den tredje statsmakten. Det är en typ av profetia som är självuppfyllande. För det är samma profeter som uttalar den och som ser till att verkställa den.

Myten påstår: ”Om inget lag från Stockholm går bra i hockeyn så ”dör” hockeyn i Sverige.Fortsätt läsa Hockeyexistentialism & Rolf-Göran…