Våld och begreppet ”religion”

Det var inte alltid bättre förr. När jag växte upp under 70 och 80 talet så fanns inte de jihadister i Europa som det gör nu, men det innebar inte att det var lugnare då än det är nu. Då fanns istället den politiska extremismen, Eller vad sägs om grupper som 2 juni-rörelsen, Revolutionäre Zellen eller Baader-Meinhof-ligan, senare känt som Röda armé-fraktionen. Bara dom stod för mördandet av 34 människor i politikens namn under några år. Röda Khmererna och Pol Pot tros ha dödat 1.7 miljoner människor.

Trots detta har jag inte sett en enda tidningsrubrik, eller artikel som på grund av detta hävdat att politik skulle vara ren ondska, eller att politikens inflytande i skolorna borde minimeras, eller rent av förbjudas.
Så resonerar man kring religion idag p g a. Religiös extremism. Ironin i att Marxismen lär oss att religion är ett opium för folket.
Men visst ligger det något i det? En död religion, eller den sk. civilreligion är det som får människor som inte tror på Gud att börja vifta och skrika när deras traditioner hotas, som t ex. skolavslutningar i kyrkan. För Rousseau, var civilreligionen avsedd enbart som en form av socialt kit som skulle hjälpa till att förena samhället genom helig auktoritet. Dvs. Att nationalstaten var instiftad av Gud och hade sitt berättigande i något ”större” än att det bara var människors påfund.
Vi uppfostras fortfarande i skolan att tro att religion är roten till mycket ont. Vi får t ex. lära oss att religionen låg till grund för så gott som alla krigen under den ”mörka” medeltiden.
Men modern forskning har visat att krigen under t ex 1500 – 1600 talet inte var explicit religiösa. Skillnader mellan katoliker och protestanter, och protestanter och andra protestanter, var sekundära till målen för de framväxande nationalstaterna och olika politiska tronföljds-intriger. Enkelt uttryckt, den främsta orsaken till dessa krig var politiska, inte religiösa. Det finns inget objektivt, ahistoriskt och transkulturellt väsen som vi kan kalla religion. Vad som kan räknas som religiöst eller sekulärt i en viss kontext är en funktion för politiska konstellationer av makt. Vad är religiöst våld? Vad är religion? Problemet med att definiera religionsbegreppet är väl känt för religionsvetaren. Ett sådant ahistoriskt och universellt begrepp som religion som icke-rationellt och benäget till våld är ett av de grundläggande, och legitimerande myterna i det västerländska samhället.
Hela det sk. upplysningsprojektet resulterade i några av vår tids värsta krig. Men så vill inte den moderna människan se på historien. Ingen gör svepande generaliseringar om politiken utifrån Kalla kriget, Första och Andra världskriget, Pol Pot, eller Röda armé-fraktionen. För i vår tid är politiken modernismens religion. Och dess verkliga fiende är de som inte svär trohet till nationen eller dess ledare.
Vari ligger skillnaden att kriga i Guds namn eller i rättvisans namn? Vad är rättvisa, och vem definierar den? Varför skulle politiskt våld vara mindre problematiskt än religiöst? Och om det finns en skillnad, var finns den?

I Niccolò Machiavellis Fursten kan vi se hur krasst redan den tidens härskare såg på religionen som enbart ett maktmedel. En furstes förmåga att vara flexibel i moraliska frågor upphöjdes till dygd. Machiavellis Fursten är än i denna dag populär läsning bland chefer och ledare. Vad säger det oss om våra upplysta ledare?
Och varför hanterar den moderna människan alla religösa med svepande, universalistiska generaliseringar. Om vi tar kristna som exempel, så är det långt ifrån en homogen grupp. Om du menar att kristna har fel i något, så bör du också kunna definiera vilken kristen grupp du vänder dig mot. Alla tror inte lika!
Om du vänder dig mot religiösa urkunder så bör du specificera vilka du vänder dig mot. En hel del av dessa används i historisk forskning för vår förståelse av sociala, ekonomiska och politiska förutsättningar för dess samtid. Vilket i sin tur ger oss möjlighet till en historisk förståelse av hur vår samtid formats till vad den är idag.
Förutsättningarna för fred och förståelse ligger i förmågan att kunna ge sin medmänniska rätten att bli beskriven på ett sådant sätt att denne känner igen sig själv och sina åsikter. Först då kan vi föra en vettig diskussion om vad som kan anses vara rätt och fel. Denna princip användes av antikens greker, och upphöjdes till rättesnöre av Skolastikerna. Så länge man ser sig själv som förmer än sin meningsmotståndare, och till och med använder nedsättande språk när man talar om ”den andre” så kommer vi aldrig kunna nå fred. Okunskap leder till fruktan, och fruktan till våld. Att inte förstå sin nästa är att sakna kunskap om densamme. Att inte ens vilja försöka förstå verkar vara vår tids stora problematik. Vi tror att vi kan skapa fred och rättvisa, samtidigt som vi fortsätter att se ner på varandra. Att bunta ihop alla religösa i en grupp innebär att du beskyller alla dessa för våld, trots att det är en mindre grupp som gör sig skyldig till detta. Det om något är att bränna broar, inte bygga broar. Dessutom går det också att diskutera huruvida det finns någon grupp utanför gruppen ”religiös”. Många av de idag som kallar sig humanister eller sekulära visar oroväckande tecken på oförmåga att förstå eller acceptera andra. Något som kännetecknar fanatism.

Källor:

The Myth of Religious Violence: Secular Ideology and the Roots of Modern Conflict av William T Cavanaugh http://www.amazon.com/The-Myth-Religious-Violence-Ideology/dp/0195385047

THE PRINCE av Nicolo Machiavelli http://www.gutenberg.org/files/1232/1232-h/1232-h.htm

 

 

Publicerat av

macmicke

IT-Consultant for many years. Loves creating music & media with my computer.