Centralisering eller Decentralisering

Jag blir mer och mer övertygad om att sv. kyrkan och för den delen även de andra kristna trossamfunden bör sträva mot decentralisering och släppa statliga ansvarsbitar. Och jag vet att detta är en het potatis eftersom detta är en del i en helt annan debatt och det är inte den jag är intresserad av här. Men släpp t ex vigselrätten och låt staten sköta den världsliga kontraktsskrivningen mellan de som gifter sig. Sedan kan kyrkan, oavsett samfund, hålla i förbundsakten mellan desamma.
Staten går mot ett allt större sekulariserande, som i förlängningen kommer att innebära en konflikt med kyrkan, ja vi har redan dessa konflikter i lite här och där. Och frågan är också om kyrkan skall sköta sina ”affärer” som staten gör, eller för att driva frågan till sin spets. Som världen gör.

Låt mig göra en jämförelse i marknadsekonomiska termer s a s: Jag kommer ihåg när Televerket blev Telia. Det var en tumultartad period när Telias ”support” inte riktigt hade hängt med och t.ex. Kunde ”snäsa av” sina kunder, som man kunnat göra tidigare utan större effekt, när det bara fanns ett televerk. Och snart kom termen ”felia” att användas i folkmun. Men numera verkar inga större monopolfasoner finnas kvar hos Telia. (som jag kommit i kontakt med i alla fall). De har anpassat sig och spelar idag enligt marknadens lagar. Ett otrevligt bemötande hos supporten kan betyda en förlorad kund.

Sv. Kyrkan har dock kvar en stor dos ”monopol” i sig. Och vägen man tar är mot en allt större centralisering, med bl a allt större pastorat. Det vi behöver är en kyrka som är anpassad till sin specifika situation. Behoven för landsortskyrkan är helt andra än de i den lilla staden, eller de i den stora staden. Jag är i o f s medveten om att det ofta är ekonomiska skäl som driver förändringar, som sammanslagningar av församlingar.
Rädslan för att tappa medlemmar för att gemene man inte ”tvingas” till kyrkan p.g.a. dop, vigsel eller begravning är ett typiskt ”monopol tänkande”.

Kyrkan måste vara relevant på ett annat sätt än att kunderna tvingas in i butiken s a s. Jag ser framför mig bilden av ”inkastare” som brukar finnas utanför nattklubbarna på semesterorterna.
Inom Sv. Kyrkan så rynkar en del på näsan åt frikyrkornas upplevelsebaserade uttryckssätt. Samtidigt som man missar att det är exakt samma sak idag i de egna leden. Vi lockar med upplevelsebaserade aktiviteter och hoppas att en ”förbipasserande” familj i samband med dop skall få en positiv upplevelse av kyrkan och därmed stanna kvar, eller komma tillbaka. Det är egentligen inget fel i att snappa upp en förbipasserande kund, men jag tror inte på det som den primära formen.

Det är också intressant att se hur frikyrkorna nu går åt samma håll. Man slår ihop flera olika traditioner till en gemensam framtid. Frågan är hur detta samarbete skall fungera, och vem som kommer sätta agendan för alla församlingar i denna gemensamhet.

Jag tror det finns enhet i bejakande av olikheter, ett bejakande av olika förutsättningar, som inte tvingar in alla i ett och samma hus. Den kristna nationen är inte en nation som Sverige eller Norge. Den kristna nationen är ett kungadöme, och en stad där många olika människor får plats. Där man inte är jude eller grek, man eller kvinna. Det finns en inklusivism som flyttar sina gränser för att omfatta så många som möjligt, och det finns en inklusivism som är som en stad med öppna dörrar, där var och en som vill vara med får komma in. Sv. Kyrkan blir mer och mer ett rum utan tak och utan trösklar, med ett litet litet rum för alla som inte tycker som den stora majoriteten. En liten cell där vi stänger in de som inte är politisk korrekta. Så länge som kyrkan inte har någon form av profil, eller tydlighet i budskapet, så kommer folk att inte se, eller uppfatta vad kyrkan är för alternativ.

 

Publicerat av

macmicke

IT-Consultant for many years. Loves creating music & media with my computer.